Argamannen

Såhär på landet så finns betydligt mindre att göra än i staden. Detta i kombination med att jag desperat sysselsätter mig nu när min far opereras (tydligen gick allt bra!) gör att jag fipplar en del med min IPhone. För er som inte vet så kan man på detta lilla under av teknik installera diverse småprogram (applications) som gör lite allt möjligt. Frågan är bara vilka av dessa 100-tals apps. man ska ha på sin lilla pekskärmsbaby. Själv har jag letat internet runt för tips i frågan, men bara blivit lite klokare. Därav detta lilla inlägg som ni ickeIPhoneägare får se som ett bonusinlägg och glatt ignorera från och med nu.

7 ickeusla IPhoneprogram som Arga Mannen gillar. Samtliga är gratis.

1.  TV.nu. Snabb utav helvete och du får reda på vad som är på TV. Dessutom bättre än nätversionen.
2.  yr.no. El vädertjänsto. Bra prognoser som dessutom använder GPS:en för att ge dig vädret där du är.
3.  Cams Ahoy! Fartkameravarnare. Funkar förvånatsvärt bra.
4.  Google. Röststyrningen är mycket trevlig. Synd att det är engelska som gäller. "Pizzeria i Degerfors" funkade sådär...
5.  Google Earth. Som på datorn. Med den lilla skillnaden att du tiltar hela bilden när du tiltar telefonen för att kunna se terrängen. Briljant!
6. GPS tracker. Lämnar ett spår på en hemsida, så att du kan se vart du promenerat.
7. Chess Free. Gratis litet spel för oss som gillar att tänka.

Någon gång ska jag lista de dummaste applikationerna. Det kan bli en betydligt längre lista. Och ilsknare.

Jag har för närvarande rymt hemifrån. Hela denna vecka befinner jag mig i mitt barndomshem hemma hos mina föräldrar. Detta eftersom min far opereras för prostatacancer och jag vill helt enkelt vara hemma hos min mor. Enda problemet är att jag måste vara den tappre som i någon mån ska vara tröstande och stark. Detta trots att jag också är skitorolig och bekymrar mig. Å andra sidan så finns inget gott som kan komma av att jag visar det för min mor.

Situationen blir dock än mer absurd av att min mor tänker precis som jag. Jag är ju fortfarande hennes lilla pojke i hennes ögon. Detta gör att vi båda går omkring och är tappra utan att alls verka oroliga. Det känns skumt om något.

Nu ska jag ägna mig åt sockerkaksbak och filosofistudier. Saker man gör på landet.

Fredagar är verkligen de bästa av dagar. Möjligen är de näst bäst.

Snart, mycket snart, har jag avklarat veckans värv och får bege mig hemåt. Där ska datorn dumpas, en god bok letas fram och sedan bär det av mot haket. Haket hänger vi på varje fredagseftermiddag, äter en sunkig burgare och dricker ett par pints bitter. Sedan hemåt, oftast redan vid sex- eller sjusnåret. Då har man genomgått någon form av katarsis inför helgen och lagt sin jobbitterhet någon annanstans. Att man sedan sunknyktrar till i soffan framför TV 4:as senaste felsatsning hör inte dit.

Idag är det dessutom en extra fin dag, då jag tänker bryta lite tidigare än vanligt för att kunna vara först på haket av hela kompisgänget. En öl, min bok och helglugn.

Att ta tjuren vid hornen är överskattat. Jag ser min överdrivna förmåga att göra just detta som min största brist. Det är långt över hälften av gångerna som det slår bakut och mina goda föresatser biter mig i rumpan. Jag jobbar därför aktivt med mig själv och mitt temperament för att undvika att genast och i affekt kasta mig in i diskussioner som jag vet att jag egentligen borde vinna. Jag har rätt, men det kommer så mycket surt efter att jag väljer att sitta tyst och ha fel. Sådant bygger dock upp frustration.

Till slut når man det tryck varvid säkerhetsventilen måste släppa ut lite av det. Problemet blir bara att när man ställt in ventilen på att klara en del övertryck så blir säkerhetspysen i allmänhet ganska våldsam. Ergo: Jag exploderar och skäller ut någon stackare vars brott inte står i proportion till det straff jag utmäter. Detta jobbar jag också med. Har dessutom lyckats ganska bra på senare år. Jag framstår som en mer harmonisk människa (dock inte harmonisk, det finns en skillnad), men kokar utan bara fan på insidan. Sådant bygger upp mer frustration.

I måndags var det dags att lätta lite på trycket. Allt krångel som varit på jobbet efter semestern med icke fungerande nätverk, skrivar, datorer och mail fick det att rinna över. Jag ser rött och marcherar in till chefen och pratar. En ganska lång stund, och jag pratar ganska högt. Chefen ser lätt förvånad ut, men lyssnar, hummar och skickar med mig några floskler ut i fikarummet. Jag är mer förbannad än tidigare och inser mig slagen. Jag kan skälla hur mycket som helst, men inget kommer att ändras. Han har vunnit. Så segrar man över medarbetarna. Humma med, och gör ingenting. I det tysta är jag imponerad.

Dock: Jag har fel. Jag har tydligen en bra chef. Idag (blott tre dagar efter mitt psykbryt) börjar ryktet gå. Chefen har aktivt börja söka efter ett nytt mailsystem och detta kommer antagligen att anammas inom kort. IT-killarna springer omkring som om han tänt en brasa under röven på dem (vilken han antagligen har) och donar. The big kahuna är lika förbannad som jag.

Att tända till ibland kan alltså i undantagsfall löna sig. Jag hoppas utav bara fan att detta inte ligger mig i fatet senare, vilket det mycket väl skulle kunna göra. Men om mitt lilla utbrott kan få saker och ting att fungera så kommer det att vara värt det. Jag slipper nämligen byta arbetsplats, och med tanke på vad AMS hade att erbjuda så får man lov att vara tacksam för det lilla.

Och första tillfälle jag får, så tänker jag bjuda storbossen på så mycket öl jag kan. Hatten av.

Nu är det klippt igen. Vår mailserver ligger nere och har gjort så i snart en vecka, av och till. Personligen är jag fly förbannad eftersom det är en extern tjänst vi köper in och ingen i hela kommunen har ballar nog att ringa de förbannade miffona på Tieto Enator och berätta för dem att vi byter bolag imorgon om de inte får ordning på det.
Jag får inte ett smack gjort och varje gång jag försöker få ordning på något är det som om någon slår undan benen under mig. Jag blir på allvar snart knäpp.

Det värsta är att vi påtalade problemet för ledningen för minst två år sedan och inget har hänt. Sedan dess har det mesta strulat lite då och då, och det värsta är att det ständigt tycks bli värre. Så går det när ledningen använder ett annat system än oss andra. Känns onekligen som om de skiter fullständigt i vår arbetssituation och det gör att jag helt tröttat på det stället.

Tyvärr ligger inga vettiga jobb ute på AMS.

Som ni vet hyser hatdelen av mitt hjärta en alldeles särskild plats för dem som jag brukar kalla för mouthbreathers. En av dem, och mitt speciella hatobjekt nuförtiden är Carina Berg. Maken till obegåvad människa som ändå får plats på TV finns inte. Undrar om det beror på att hon ligger frivilligt med en av de mer inflytelserika männen i branschen?

Andas genom munnen gör hon i alla fall garanterat. Hennes tänder gör nämligen att hon inte kan stänga den samtidigt som de blockerar eventuell syretillförsel genom näsan.

Det som fick mig att börja hata henne innerligt var när hon intervjuade en av mina gamla hjältar för fyrans räkning och gjorde bort hela Sverige fullständigt. Hon ställde ytliga frågor, hade inte gjort någon research och pratar så dålig engelska att man skämdes hemma framför dumburken. Robert Plant som är en intelligent människa snappade naturligtvis upp att han satt och pratade med ett fullkomligt spån och drev hejdlöst med henne. Ett leende på läpparna och förenklade svar så att hon skulle förstå, men ändå inte förstå att han visade samtliga tittare vad han tyckte om henne. Vill minnas att han avslutade med ett dräpande "Great sense of humor".

Stor underhållning, men eftersom jag inte är något stort fan av pinsamhetstv så funkade det inte riktigt för mig. Dessutom har man sett henne här och där efter det och i samtliga fall har hon varit usel. Carina jävla Berg. Usch.

Hon är ful, dum och fnittrar irriterande när hon inte förstår, vilket inte är sällan. Hon syns tamigfan överallt och folk verkar inte fatta att hon är brutalt övervärderad. Om inte den den blonda topsformade komikern hade sjungit till henne så hade hon förhoppningsvis glömts bort, men inte fan. Nu måste jag väl stå ut med jävulskapet på TVn i all evighet.

Tur att man ska ha barn så att vi inte kommer att hinna titta på TV. Kanske det kollektiva TV-tittandet kommit till insikt om 22 år när vi sparkat ut den lille parasiten som för tillfället roar sig med att sparka sönder revbenen på min kära hustru.

Ondska - ditt namn är Carina Berg.

I svininfluensapanikens spår kan man tämligen snabbt sålla ut idioterna. Själv är jag lite mer dum i huvudet än vanligt, men det skyller jag på hormoner. Som tidigare nämnt så ska vi ha barn och eftersom frugan därmed befinner sig i riskgrupp 1 när det gäller influensan så är jag betydligt nojigare än någonsin. Vanligen bryr jag mig inte ett smack om influensatider men i år jag jag aningens oroad. Till den milda grad att jag tvättar händerna lite mer noga och oftare än vanligt. Det är den larviga, men rimliga approachen.

Detta är den idiotiska dito.

De ska alltså servera starkvin under nattvarden istället för alkoholfritt vin. Det ska alltså ta dör på influensaviruset. 12% alkohol.

Puckon. Om jag inte minns fel från gymnasiebiologin(!) så krävs det en ganska mycket högre alkoholhalt än så för att man ska rå på några virus. Det är bara så fel på så många sätt. Biologi är väl å andra sidan inte de troendes starka sida, det ska gudarna veta. Vad sägs om att portionera ut det jävla vinet i plastmuggar? Det borde vara det enda rimliga och Hjalmar Söderberg, som tydligen inte var totalt imbicill, diskuterade frågan redan i Doktor Glas.

Dessutom är det väl Jesu blod som de tror sig dricka. Förutom att de bortser från den uppenbara vampyrproblematiken så tror de alltså att svininfluensan är alltså såpass potent att den skulle ha däckat killen som gick på vatten? Annars borde väl inte vinet, förlåt blodet, kunna sprida flunsan?

Jag har envist hävdat att jag skriver för min egen skull, men det gällde nog mest en gång i tiden när jag avreagerade mig på jobbet. Att bli alltför spridd då hade resulterat i en än värre självcensur än den jag ägnar mig åt nu, att inte skriva om jobbet alls. Numera är jag istället ytterst fascinerad av statistikfunktionen på blogg.se. Det är en genial funktion som antagligen ligger bakom stora delar av bloggfenomenet. Ett slaviskt självspäkande och ont beroendefenomen.

Jag kan meddela att enligt denna statistikfunktion är mitt besökarantal är deprimerande lågt. Ytterst lågt.

Det är därför dags att hora ut sig! Sprid gospeln, kära läsare (båda två). Att dubbla besökarantalet borde vara tämligen enkelt (det räcker, typ, med en till) och ett mål på vägen. Hjälp mig att kräkas ut min frustration på fler läsares fötter. Jag har inga ambitioner om att bli nästa bloggkung i svedala, men ska jag orka skriva behöver jag några små morötter i form av ökande besöksantal.

Nu ska jag gå och skrubba mig tills huden blöder med tvål och rotborste. Jag känner mig smutsig.

Denna länk är bland det roligaste jag läst på länge. 19 ungar, och fadern till dem alla heter Jim Bob. Alla barnens namn börjar på bokstaven J. Fucking briljant!

Min känsla är att familjen i fråga inte har riktigt alla tänder de borde ha, gillar grisar och är ena jävlar på att spela banjo. Förlåt. Fiol.

Efter att ha sett Prankmonkey jämföra simhopperskan Anna Lindbergs namnval till sin son/dotter med "En förnuftets absoluta mollbergare" kan jag inte låta bli att jämföra Annas pappa Mathzs liv med ett kraftigt magplask. Ett sådant som gör huden illröd och öm i flera dagar.

Mathz. Bara stavningen av förnamnet säger allt jag egentligen vill säga.

Eftersom jag växt upp i samma håla som familjen Knape/Lindberg kommer från har jag faktiskt träffat alla i familjen utom simhopperskan. Brodern var i 18-års åldern ett praktmöp som gärna bråkade på krogen. Bäst i världen var han i alla fall. Tant Knape själv var vida känd som den gymnastiklärare man absolut inte ville ha. Ett riktigt plågopaket av den ryska typen med noll känsla för pedagogik eller metodik. Slit som ett djur, och sedan hotar jag med att spöa skiten ur dig om du inte orkar lite till-typen. Sade ryktet. Mysigt.

Den riktiga vinnaren i familjen är Pappa Mathz. I alla fall om han får säga det själv. Om han inte får det så säger han det ändå, han är liksom den typen. Detta trots att han var en, vad jag förstår, medelmåttig simhoppare som därefter försörjt sig på att hoppa runt som rektor på olika skolor mest varje år. Söker man på hans namn inser man att det inte varit särskilt få anmärkningar från skolinspektionen på de skolorna heller. En lycksökare med dina barns utbildning som insats? Mysigt.

Min rendevouz med Mathz skedde alldeles i början av hans ihåliga rektorskarriär när den nedläggningshotade högstadieskola som jag gick på enrollerade hans tjänster. Mathz dyker upp som den nye rektorn iförd en stetson-hatt som han plockat upp i amerikat. Den omotiverade vinnarattityden lyste genom outfiten. Jag minns inte säkert, men kan nästan lova att han vid speciella tillfällen hade skinnväst. Givet att detta var ett tag sedan så är det kanske inte lika illa som nu, men mina vänner: skinnväst...

Undertecknad fick hur som helst en ganska kraftig utskällning av hatten och den eventuella västen när jag ville låna telefonen för att boka av tandläkaren. Mathz tyckte minsann att det var helt idiotiskt att en fråga en receptionstant om något dylikt. Att mobilen knappt var uppfunnen på den tiden hörde inte till saken. Det fanns minsann en kafeteria där man kunde låna telefonen. Minsann. Den öppnade strax efter att min tandläkartid började.

Jag har aldrig under hela min skolgång varit så övertygad om att en lärare/personal höll på att arbeta upp en ilska så stor att smockan hängde i luften. Jag tror att det kan ha haft att göra med att han tog sig själv på enormt stort allvar och att en 15-årig version av mig inte kunde låta bli att skratta åt en vuxen karl i cowboyhatt som gjorde just det. Som om jag som 30-åring hade kunnat låta bli att skratta åt honom. Jag är fortfarande besviken på att han inte nitade mig. Då hade man kanske kunnat bespara en massa gymnasieelever ödet att ha dåren som rektor.

Där har ni det. Svedalas motsvarighet till familjen Manson. Om ni ser dem närma sig, spring. Fort.

Jag har hört att Knape är snabb och vältränad.

Den store Bob har för många varit en själslig vägvisare med sina texter. Nu ska dock Bob bli vägvisande röst i en GPS-navigator. Åtminstone enligt: länk.

En stilla undran bara: Hur fan ska någon kunna höra vad han säger? Kan vi inte lika gärna ha Tom Waits eller Mohammed Ali i så fall? Detta leder (osökt!) till nedanstående fantastiska lilla klipp.

http://www.youtube.com/watch?v=8WfQ8jnL2x4

Aldrig får man som man vill. AnnajävlaOdell ansågs visseligen skyldig till några av åtalspunkterna, men hon går fri och åkte bara på dagsböter. Eftersom fanskapet aldrig gjort sig skyldig till att tjäna ihop en krona till sitt eget uppehälle är ju dessutom dagsböter verkningslösa. 2500 spänn? Hon betalar alltså inte ens rättegångskostnaderna eller kostnaden för vare sig polisutryckning eller vårdplats.

Dessutom har lärarna på konstfack bestämt sig för att göra en insamling till sin nya gullunge, som säkerligen genererat mer uppmärksamhet till konstfack än någon annan på flera år (uppmärksamhet är ju vad konst numera handlar om). Rektor för konstfack kan ses nedan.

Jag tycker att det verkar vara något av en mupp. Han flosklar på i pressen och säger saker som "Vi tycker det är tråkigt att det blev en fällande dom". Tro fan det, ni fick ju starta en insamling, men vad sägs om att ange ett eller två rationella argument för ditt uttalande?



Konstfacks rektor - mupp?

Annajävlaodell är på tapeten igen. Jag klarar inte av självutnämnda "konstnärssjälar". Att vi har en statlig form av socialt ansvar för utslagna personer som inte kan försörja sig själva är jag helt för, men jag vete fan om konstnärer räknas dit. Om de nu inte kan försörja sig på att sälja sina efterapningar bör de väl skaffa ett jobb som alla andra? Men icke. Flertalet av dem ska kommuner och landsting stödköpa av när bidraget inte räcker till. Undrar hur många som dessutom är registrerade som "studerande" eller "arbetslösa" och lyfter bidrag.

Nåväl. Det var inte detta som var på tapeten utan puckot Odell. Jag har tidigare ondgjort mig över hennes oförmåga att hålla munnen stängd när det gäller syretillförsel, och nu ska domen över hennes tilltag falla. Personligen hoppas jag att det blir payday. Bigtime. Fängelse på Hall i 3-6 år och dryga böter. Inte så mycket för att jag tycker att hennes brott är så farligt utan snarare för att vi i så fall slipper se fanskapet på ett tag.

För övrigt roar bilden nedan mig. Jag jackade den från en nättidning och hon tycks ha missat att bleksminka halsen en aning (hon vill nog se lite tärd ut. Lidande liksom). Det får henne att se ut som den clown hon är.


Anna Odell - Clown?

En gång i tiden, när jag gick på gymnasiet, hade vi en vikarie i fysik. Vår ordinarie lärare var väldigt bra, men den här killen var något extra. Han var nog inte särskilt bra på fysik, men han kunde konsten att behålla vår uppmärksamhet. Det som stod på programmet var inledande ellära och precis som alla andra fysiklärare hade han plockat fram den gamla hederliga Van-Der-Graaffen. Detta är en maskin i vilken man alstrar en sjujävla spänning (faktiskt runt 400 000 Volt) för att kunna användas till experiment. Man får å andra sidan nästan ingen ström alls vilket gör den tämligen ofarlig att leka en aning med.

Man kan visa flera olika experiment med denna, till exempel hur små laddade kulor reagerar på varandra och, roligast av allt, man kan få en elevs hår att stå på ända om de håller i generatorn medan den laddas upp. Detta stod naturligtvis på programmet och en av de nättare damerna i klassen kallas fram för att få kliva upp på den plastlåda som används som isolator mot golvet. Hon tar tag i maskinens stora metallboll och maskinen sätts igång. Hennes hår ställer sig på ända och hon påminner lite lätt om en maskros där hon tronar framme vid katedern. Klassen garvar lite lagom men inte så mycket som den snart kommer att göra.

När experimentet är klart ber vikarien henne att stå kvar på lådan, han stänger av maskinen och varnar henne för att kliva ned. Hon är ju nämligen uppladdad nu, se bara på hennes hår, och om hon går ned och börjar ta i saker kommer hon att laddas ur. Problemet är bara det att om hon gör det kommer hon ju att få en massa stötar som gör ont, och det är ju inte meningen. Istället ska han ladda ur henne och maskinen på en och samma gång.

Detta görs genom att man ansluter en jordkabel till själva metallbollen som hon står och håller händerna emot. I jordkabelns ände finns ännu en metallboll, något mindre än den på själva maskinen. Läraren håller denna mindre boll i ett isolerat handtag medan han lugnt förklarar allt detta för klassen. Damen på lådan har börjat se en aning svettig ut och det riktigt fräser om henne så fort hon rör aldrig så lite på sig. Man känner hur det luktar av statisk elektricitet i hela klassrummet.

Vikarien har nu förklarat färdigt och kliver fram med "jordkulan" för att ladda ur maskinen och den stackars flickan men lyckas i processen med att komma aningen för nära hennes högra lår med jorden. Med för nära menar jag ungefär en halvmeter genom vilken en knallblå blixt uppkommer och som med något som liknar en åskknall i miniatyr laddar ur henne och maskinen. 400 000 Volt laddas ur. Rakt genom hennes lår.

Tjejens lungor töms bokstavligen helt på luft då hon som en ren reflex vrålar rakt ut av smärta och faller av lådan hon står på och ihop på golvet brevid en lätt chockad vikarie. Det sprakar fortfarande om henne när hon hjälps på fötter och håret står åt alla håll som på en tecknad figur som (också) träffats av blixten.

Vi fick rast när vi skrattat färdigt. Maja, som hon hette, gick också med till kafeterian. Som jag minns det så haltade hon en aning.

I den lokala sunkblaskans nätupplaga publiceras ett antal ungefärligen lika sunkiga bloggar. Nu har dock en nykomling tagit priset. Här kan ni läsa det fantastiska alstret.

Att börja sitt bloggande med "Hur gör man nu för att verka intressant?" och därefter fortsätta med ett svamlande som går ut på att man är tråkig är inte direkt att sälja in sig själv. Att hon pekar dessutom i varannan mening ut brister med sig själv, vilket förvisso tyder på en viss självinsikt (jag är redan helt säker på att hon knappast saknar brister), gör inte det hela mer läsvärt. Det som knuffar henne över kanten är  dock nästa inlägg där hon på 164 ord lyckas beskriva att hon hade dåligt med ägg hemma i morse.

Snälla UNT, era bloggare måste inte matcha era usla övriga skribenter. Bloggarna kan få vara intressanta och bara för att man håller på med en sport är man inte automatiskt lämpad för att skriva. En chefsredaktör med förmåga att säga nej skulle kanske vara en god idé?

Angående mitt inlägg nedan om påhoppade Youtubbloggare så har nu båda de bloggar jag följer garvat/ondgjort sig över de båda videobloggare som jag refererade till (första gången jag sett något på nätet för någon av dem). Det är helt ok. Det är uppenbart nötter som gjort dessa klipp och det är ok att skratta åt det. Däremot skrämmer det mig att ingen av dessa, som jag uppfattar det, sansade män i 30-årsåldern inte reagerat över idioterna som skrivit i kommentatorsfälten.

Tur att jag är perfekt.

Jag har en ganska så väl utvecklad förmåga att se problem med det mesta. Där andra ser guld och gröna skogar ser jag ofta kalhyggen och aska. Detta är i vissa fall gott nog, och låt oss bejaka det, utan min förmåga att identifiera bekymmer på väg i min riktning skulle detta inte vara mycket till blogg. Mina bekymmer, er lycka alltså. Om man får vara inte så lite självförhärligande.

Problemet uppkommer när min förmåga att hitta fel står ivägen för min lycka. Jag ser fel och problem överallt, särskilt när jag är aningen stressad. Jag hittar glatt vattenskador, missljud i bilen och jobbet ska vi inte prata om.

Min vän humanisten (jag har en sådan) hävdade vid ett tillfälle att allas våra hjärnor är skapta på just detta sätt av rent evolutionsbiologiska skäl. De som förutsåg problemen hade helt enkelt större chans att bli ledare för flocken eller bara överleva. Detta var ett nog naturvetenskapligt resonemang för att jag skulle kunna acceptera det och ganska ofta kan jag numera betvinga mina problemfinnartankar med just det argumentet. Det är bara min förbannade förprogramerade hjärna som jävlas med mig.

Men jag har fortfarande inte lyckats få huvudet mitt att hitta bra saker i min omgivning särskilt ofta. Vi får se om en rejäl dos föräldrahormoner framöver kan råda bot på den saken.

Via Prankmonkeys blogg, som jag slaviskt följer, fick jag en länk till ett Youtubeinlägg. Det var, by the way, inte apan själv som tipsade utan någon i kommentatorsfältet. Jag såg inte ens klippet ordentligt utan registrerade ganska snabbt att det var en 14-åring (eller t.o.m. yngre) som lagt ut sin blogg i videoform, a la den där blonda kossan. Uppenbarligen hade länkaren tänkt att man skulle skratta åt människan i fråga och det hade jag säkerligen gjort om jag inte läst kommentatorsfältet på Youtube.

Helvete sådan rejäla dårar det finns.

Man kan förvisso ifrågasätta hur genomtänkt det är att lägga ut sig och sitt liv på nätet, men ingen människa förtjänar sådana kommentarer. Jag hade inte fattat vad nätmobbing var tidigare utan hade trott att det var något som aftonbladet och dess gelikar sensationslystet hittat på.

Kan någon därute förklara för mig. Varför? Det är en uppenbart litet osäker ung dam, som lämnat en blotta och då ska hon så klart mobbas sönder och samman. Sorgligt är vad det är.

Nu kan man argumentera att jag gav mig på en fjortonåring i föregående inlägg. Det är till viss del sant. Jag hävdar att hon är curlad osv (inget i närheten av vad som skrivs bland kommentarerna på Youtube, men i huvudsak är det vuxna människor som betett sig dumt som jag ger mig på och det finns ett ytterst viktigt skillnad: Sannolikheten för att hon eller föräldrarna (som är de som får den riktiga skopan) läser nedanstående borde vara ungefär noll. De som skriver inläggen på Youtube skriver i stort sett direkt till flickstackarn.

Det är en jävla skillnad på att säga något bakom någons rygg eller rakt i någons ansikte. Man skulle kunna hävda att vad man skriver gör en jävla skillnad också.

Hittade länkad artikel i Uppsalas främsta kräkmedel UNT. Briljant underhållande. Folk som andas genom munnen roar mig.

En snabb sammanfattning av storyn, för er som inte orkar läsa, går ut på att dottern minsann köpt ett "jätte dyrt" (särskrivningen gissar jag finns där inbyggd liksom) busskort, inte följt reglerna för detsamma och därmed åkt dit för en kontrollant.

Regeln den unga damen i fråga inte följt är att hon inte haft legitimation med sig trots att det tydligt står på kortet. Pappan hävdar bestämt att unga nåden minsann inte borde behöva det eftersom hennes enda leg är passet och det borde man inte behöva för att resa med UL. Nej, kära pappa, det behöver man inte. Inte om man har ett annat LEG! Vilket din söndercurlade dotter inte hade. Idiot!
Att saker och ting sedan står "finstilt" är inte skäl till att inte följa dem. Idiot i kvadrat!

Som jag ser det har UL gjort två fel. Det första är att de inte lät modern som också befann sig på bussen legitimera ungen. Det är trots allt gängse förfarande att man kan intyga att någon annan är den den är mot att man själv legitimerar sig och eventuellt skriver på något papper. Det andra felet är att de i slutet av artikeln ber om ursäkt. Hur fan kan de ursäkta sig när de följt sina egna regler och gnällspiken uppenbart är en idiot av rang?

Bilden i artikeln, som jag snott och publicerar nedan, är dessutom lysande. Man riktigt ser hur upprörda känslorna är och hur svagbegåvade de båda föräldrarna är. Darwinismen har fått ännu ett slag i ansiktet.

Mina kollegor på arbetsplatsen kommer idag hem från en båtresa. Många är de som inte tog sitt förnuft till fånga utan åkte med på den Åboresa som chefskapet planerat och fått arbetsplatsens ansträngda ekonomi att nästan gå i sank för.

Personligen åkte jag inte med. Officiellt finns flera mer eller mindre bra skäl till detta, men om sanningen ska fram så är det inte helt svårt att räkna ut hur det skulle komma att gå på båthelvetet och det var huvudskälet till att jag inte åkte med. Låt mig illustrerade detta med att förutsäga (jag har inte pratat med någon av dem som just kommit hem ännu) hur tiden spenderades på denna lilla "trip".

05.30 Bussen hämtar upp samtliga resenärer på arbetsplatsen. Den helt klart övervägande kommentaren i bussen är: "Oj, det är ju så tidigt" tätt följt av den lustiga "När får man ta första ölen?".
05.45 Någon tar första ölen.
07.00 Bussen är på båten och man drar sig till incheckning, hytt och frukost.
07.02 Gnället duggar tätt. "Vem fan trodde att vi skulle stå ut i C-hytt?" Detta såklart trots att detta varit klargjort från början. Man försöker få byta hytt mot en billig penning men eftersom ABB kommit på samma sak finns inga bättre hytter kvar.
07.05 Frukosten dög inte heller. Gnället fortsätter och den tidiga starten på dagen gör sig påmind. Samtliga är småsura. Antingen för att de är missnöjda med arrangemanget eller för att de är sura på de andra som gnäller hela tiden.
08.00 Fortbildningen påbörjas. Antagligen kläms denna in för att göra hela arrangemanget avdragsgillt. Eftersom man misslyckats med att hyra in en extern föreläsare får en av avdelningscheferna hålla i det hela. Han jobbar en aning i motvind.
08.15 Någon tar andra ölen.
09.00 Den inledande föreläsningen är över. Nu är det dags för "bikupediskussioner". Alla går till sitt och klagar istället för att jobba. "Skulle inte det här vara lite kul. Fan vad han är tråkig".
09.30 Den grupp som ägnade diskussionstiden åt att ge sig in i whiskeyträsket börjar bli lite gladare.
09.30-12.00 Fortbildningen fortgår. Samtliga är missnöjda, utom de som tog det modiga whiskeybeslutet (se ovan).
12.30 Lunch. Samtliga tar en öl eller ett glas rosé till maten. Stämningen börjar infinna sig. Mellanchefen ska ju trots allt hålla käft resten av dagen/kvällen.
13.30-19.00 Förberedelser inför kvällen. Man handlar sin dos i tax free-shopen. Man dricker delar av den och tar i processen på sig för mycket nyinhandlad lukta gott. Det är privatfest i en del hytter medan andra dricker öl och Jäger i baren. "Stor stark 59 SEK. Stor stark + Jäger 62 SEK". Gissa om det är på väg åt helvete.
19.00 Buffé. Som det klagas på. Första personen droppar av efter överambitiöst alkoholintag. Här börjar man inse problemet. På en vanlig personalfest kan man festa på ganska bra för om någon skulle bli för förfriskad kan personen i fråga ganska obemärkt smita hemåt. Här kommer man inte undan. Alla ser, fotar och ler.
20.30 Buffén är färdigmassakrerad. En knapp fjärdedel av styrkan går och lägger sig efter att ha blivit "trötta" medans resten ger sig ut på upptäcksfärd.
21.00 Någon har hittat karaoken och släpar upphetsat med sig resten dit.
21.45 Större delen av min arbetsplats har gjort bort sig inför en blandad publik av oförstående finnar och svenskar som skäms över att vara svenskar.
23.00 Man invaderar dansgolvet. En grupp svarvare från ABB blir brutalt bortschasade och kvällens första handgemäng uppstår. Det avtar ganska snart och man blir gråtmilda och tar en öl i baren tillsammans. Man måste ju ändå hålla ihop mot de där finnarna med sitt jävla "diskotansen".
23.30-03.00 Man droppar av en och en efter att 1) ha blivit för full, 2) ha gjort bort sig enormt, 3) ha druckit ännu mer, 4) ha insett att man är för full.
03.00 Några av de som hållit ut längst ska gå och lägga sig och inser att den enda personen i hytten som de delar, som redan sover är en utmärkt måltavla för ett lustigt spratt.
03.12 Bilder och filmer av tre män i yngre medelåldern som molesterar en fjärde finns på nätet (youtube). Den fjärde vaknar inte.
05.00 Båtjäveln når åter Svensk hamn och det är dags att kliva på bussen. En skallgångskedja annordnas efter en saknad person. Han lommar senare fram av sig själv med en fortfarande svinfull finska i hasorna som vill ha hans nummer. Han ser lätt besvärad ut då alla vet att han har en sambo där hemma.
05.15-08.30 Det är en slagen samling som åker hemåt. Man pratar knappt med varandra efter gårdagens eskapader. När man stannar bussen för att äta frukost vinglar minst två in på muggen och kräks. En tyst överenskommelse finns att aldrig mer prata om den här resan. I alla fall inte om vad som hände efter lunch.

Nu kan man lätt tro att det rör sig om en vårdavdelning i Säffle (intet ont om den) eftersom det finns en fördom om att arbetare minsann kan uppföra sig som ovan, men jag hyser inget tvivel om att mina, ändå, ytterst intellektuellt inriktade arbetskamrater skulle kunna hemfalla till ovanstående övningar.

Jag känner mig ytterst nöjd med att jag stannade hemma, jobbade och skolkade från det goda livet på finlandsfärjan.




Edit: Jag har nu träffat ett par ur den slagna styrkan. Ovanstående är nog inte sanning, men inte heller så långt därifrån.