Argamannen

Ok, jag gillar mat-TV. Kockar som visar hur det ska gå till, recepttips och i 58% av fallen: Gordon Ramsay som vrålar "fuck" så ofta att man tror att han är med i Fyra bröllop och en begravning. Jag kan, förvisso ofta i brist på annat, se en hel del mat-TV och vara rätt så nöjd med det. Bara för att sätta nedanstående i perspektiv.

Vad jag inte klarar av är ett par minuter till med Mat-Niklas. SVTs egna tvärpucko. Han har intressanta recept, bra tips på en hel del saker och han betonar varenda jävla ord i varenda jävla mening. I-shit-you-not.

Jag klarar inte av fanskapet. Allt han säger är tydligen lika viktigt. Varje ord. Varje stavelse. I de fall han verkligen vill betona något så lutar han sig in mot kameran och trycker ut ordet mellan sammanbitna tänder. Det låter ju för helvete som att han är helt bakom. Jag vill tro att det åtminstone krävs ett uns av intelligens och skicklighet för att få ett eget "pogram" på SVT men visa i så fall det.

Ett litet exempel på vad jag menar. Jag har inte klarat av att se hela klippet, men redan första meningen säger allt. Han säger nedanstående mening i vilken han betonar fyra av åtta ord. Det sista betonar han mest på "ru".

"Nu ska vi göra en superenkel sommar fruktsallad"

Se skräckfilmen här.

Om jag någonsin träffar fanskapet kommer han att säga följande: "Aj! Varför sparkade du mig på pung-kulorna?"

Givetvis mellan sammanbitna tänder.

Det kan nog bli knapert med bloggandet i några dagar. Inför sommaren är jobbet galet, och tid finns knappt till sömn. Det borde vara olagligt att vara så här sliten på grund av jobbet.

Shit

I vissa sammanhang tycks handskakningen vara en i det närmsta en helig ritual. Man skakar hand för att visa sina fredliga avsikter, presentera sig och när man kommit överens om något. I mina föräldrars generation ser man i det närmsta lyrisk ut när någon minns en gammal hantverkare - gärna med ett namn som påminner om "Nisse på torpet" - som struntade i allt vad kontrakt hette och nöjde sig med ett handslag (antagligen berodde det på att torparn inte kunde skriva).

Man skulle kunna fördjupa sig i hur handslaget uppkom och hur det kommit att bli en närmast universell ritual. Istället tänker jag fundera lite kring hur Amerikanerna lyckats våldföra sig på detsamma. Bara för att det är det jag gör bäst. Irritera mig på andra.

För det första tycks de enormt fascinerade av handslaget. Det är lika viktigt för dem som för oss, men det tycks inte betyda riktigt lika mycket. Man skakar liksom hand lite på slentrian. Istället tar det sig nya uttryck: ghettoskaken och kramar som ersätter skakandet. Allt för att ersätta något som inte längre betyder något.

Värst av allt är dock personvalsskaket. Jag har inte mycket till övers för personval i princip men att ragga röster genom snabbskakandet får mig att må illa. Håll ett tal, egga massorna och rusa över till en vägg av människor som gör allt för att få skaka din hand. Ta sedan så många händer som möjligt på så kort tid som möjligt. Då röstar de på dig.
För övrigt ägnar sig flera komiker (Jay Leno, Louis CK bl.a.) åt samma typ av handslagande. Begriper inte varför.

Har någon biolog funderat över den potentiella smittspridningen i och med detta förkastliga beteende? Det borde vara värre än influensaorgeln på ICA (plockgodiset för den icke insatte).

Om jag någonsin kommer att befinna mig på andra sidan en personvalsskakning kommer jag hugga handen så hårt att den valbare inte kan komma loss, söka ögonkontakt och sedan, så högtidligt som möjligt, skaka vederbörandes hand.

Sedan ska jag genast tvätta händerna.

Människan är uppenbarligen en varelse som aldrig är tillfredställd. Oavsett hur bra man har det, finns alltid något bättre att sträva mot, gärna någon rimligen ouppnåbart. Må vara världsliga eller andliga ting, sträva ska hon, människan. Jag inbillar mig att detta är en del av mänsklighetens triumf, det är förmågan att sträva vidare som ligger bakom människans dominans på jorden och de tekniska framsteg vi varje dag använder oss av.

Ett tydligt exempel på detta är religiositet. Att så många genom tiderna gått på dessa uppenbara bluffar är ett tecken på en strävan efter något bättre. Någon driven - alternativt sinnessjuk - skojare går loss om att han är profet/den store gudens son/betydligt mer upplyst än din andra granne och folk börjar lyssna. Problem dyker dock först upp på riktigt då för många börjar lyssna. När folk sprider skiten till andra och det blir en folkrörelse som bekräftar varandra enbart genom att ha samma tro. Där människor som tycker annorlunda inte räknas.

Det är lätt att slå in öppna dörrar. Ovanstående ses för många (tänkande människor) som en självklarhet. De stackarna jag vill argumentera för är dock de som aldrig fått chansen att själva reflektera. Det krävs en speciell typ av människa som kan slå sig loss från de vetertagna dogmerna, som vågar tycka annorlunda än alla andra. Det finns ett antal sådana människor genom historien och många av dem är välkända; Bruno, Copernicus, Galileo och Einstien om man ska nämna några exempel på vetenskapsmän; Luther om man ska nämna en gudsman.

Poängen är att detta inte sker varje dag. I sekter, svenska kyrkan, koranskolor har man ofta inte en chans att stå emot. Något av det värsta en människa kan uppleva är utanförskap och det drabbar en omedelbart om man inte följer de av auktoriteten uppsatta reglerna. Det finns mängder av människor som borde ta steget mot strömmen men som inte gör det av flera skäl. De som gör det blir inte alltid kända (som ovanstående), men jag tror att de gör världen till en bättre plats. Att alla individer tänker själva måste vara målet.

Och det är något som hotar religionerna mer än något annat.

Jag upphör aldrig att förvånas. Ibland misströstar jag dock och inbillar mig att mänskligheten är dömd - och det med rätta - till undergång. Kommande generationer kommer att vara för korkade, lata och upptagna av att spela WoW för att klara av att föröka sig.

Jag baserar ovanstående förutsägelse på att det finns en andra säsong av "A shot at love with Tila Tequila".

Hur ända in i helvete, med socker på, står en endaste liten människa ut? Personen som kom på det, han som clearade ideén och alla andra inblandade borde tvingas till att... titta på skiten. Om det inte räcker borde de få göra det med pungen fastspikad i en planka.

För det kan väl bara vara män som ligger bakom skiten?

Återigen landade jag i en bakfylla. Inte en särskilt farlig sådan men ändå tungt huvud och städning förestående. Vi firade igår en av mina bästa vänner och det var en fantastiskt trevlig middag och kväll. Bara glädje.

Däremot är jag fundersam över varför jag inte följer på förhand uppgjorda planer. Skulle sluta dricka vid midnatt, byta till vatten och klippa gräset redan imorse. Inget av ovanstående har hänt. Istället tvingas (faktiskt) jag i shots vid ett och sömnbehovet var betydligt större än förväntat.

Jag har numera klippt gräset men inget annat har blivit gjort. Damn you alcohol.

Anna Odell, konstnär?

På tal om folk som andas genom munnen: Anna Odell (35) konstnärsaspirant.

Jag får krupp på den här människan. Inte sedan Pålen Holländer har en så mediakåt konstnär (?) synts till. Lycklig som få över att få uppmärksamhet genom att spela en roll inte så långt från sig själv. Hon är 35 bast och har precis lyckats att ta sig in på en utbildning, hon spelar ut hela registret för att få uppmärksamhet och hävdar sedan att hon bara haft tur och nu ska hon minsann utnyttja läget. Brrr. Något i hennes agerande får varenda cell i min kropp att slå bakut. Tyvärr kan jag inte riktigt sätta fingret på vad. Kanske är det mitt lilla krav på åtminstone måttlig intelligens hos konstnärer.

Jag fattar inte varför samhället ska bekosta en utbildning till någon som inte lyckats åstadkomma någonting med sitt liv vid 35. Jobb på Burger King kan vem som helst få.

Fast, nej, jag har fel. Såklart samhället ska bekosta utbildningar till håglösa 35-åringar. Men inte utbildningar vars enda utsikt är att fortsätta kosta samhället pengar. Ge henne en utbildning så att hon kan börja göra rätt för sig istället.

Har hört att det finns platser lediga som vårdbiträden på akutpsyk. Vad tror ni om det?

Att ständigt utsättas för två olika språk har sina sidor. Som svensk förväntas man, åtminstone i mina kretsar, att hjälpligt kunna prata engelska och med tanke på att vi slipper dubbning av utomsvensk TV så snappar man upp ett och annat. Bland annat har jag märkt att i vissa avseenden är det svenska språket fattigt.

Det finns naturligtvis mängder av författare/språknissar som behärskar språket ytterst väl och som kommer att protestera nu, men man kommer inte ifrån att engelskan (eller möjligtvis dess användare) är betydligt mer fantasirik. Det är förvisso möjligt att detta beror på att anglosaxer är fyndigt roliga medans våra fattiga försök (ja, jag pratar om er göteborgare) bara blir plumpa eller tråkiga och inte alls är språkets fel i sig.

Mitt favoritexempel minns jag inte riktigt när jag snappade upp. Möjligen var det en amerikansk bekant, som är en ordvrängare av rang, som kläckte det i min närvaro senast. Det rör sig om människor vars huvudsysselsättning inte är att tänka utan snarare att finnas till. Människor som alltid går klädda i mysbyxor och som ständigt tycks befinna sig i det tillstånd vi andra ytterst sällan hamnar i, förutom när vi är oerhört trötta och åker buss eller tåg. De ständigt utzoomade.

Uttrycket det rör sig om är "Mouthbreathers".

Jag tycker det är briljant. Utan att beskrivas med mer än ett ord vet jag direkt vem det handlar om. Alla vet vem det var i högstadieklassen. Alla vet exakt vad som krävs för att få epitetet. Och kom inte och säg att det finns motsvarande uttryck på svenska. "Dumhuvud" är inte briljant, och när jag tänker efter inte heller samma sak.

Nu hoppas jag innerligt att jag gett samtliga läsare en hang up (nej, det fanns inget bra uttryck på svenska, här heller!) och att ni tänker noga på hur ni andas resten av dagen.

Jag kan ha varit extra elak mot er med pollenallergi och täppta näsor.



*Edit: Kan inte låta bli att lägga till en länk jag just hittade. Wiktionarys förklaring.

(Känns som om detta kan bli en lång serie.)

Eva på jobbet. Förvirrad, överenergisk och gör inte sitt jobb fast hon så gärna vill vara den duktigaste flickan i klassen. Senast idag skapade hon en massa extrajobb för mig pga att hon inte gjort sitt. Hur svårt kan det vara att göra en beställning?

Dessutom ses inte hennes innerliga inkompetens av ledningen utan de ger henne istället rejäla löneökningar och ökat ansvar. Då får hon ju trots allt möjligheten att ställa till det för fler, så det verkar rimligt. Jag blev så förbannad idag att jag är glad att jag inte fick tag på henne. Det hade kunnat leda till en lite stel stämning på arbetsplatsen om utskällningen jag planerade hade kunna levererats.

Nämnde jag att anledningen till att jag inte fick tag på henne var att hon gått hem? 15.45...

Som jag beskriver nedan så var jag och hustrun på besök hos barnmorskan förra veckan. Spännande värre var det kanske inte men i alla fall underhållande. Något ska man ha för sina skattepengar.

Vi blev i viss mån pådyvlade en praktikant, i den mening att den riktiga - färdigutbildade barnmorskan med erfarenhet - glatt överlämnade oss i händerna på en "nästan färdig" barnmorska. Alltså mitt i praktiken och en, just det, praktikant. Nitlott. Har man aldrig gjort det här förut, vill man kanske ha någon som klarat av sluttentorna.

Så illa var det nu inte utan praktikanten tog ganska god hand om oss. Några stammningar extra bara och ett lite väl påklistrat leende när hon inte förstod ord som hade fler än tre stavelser (nej, nu var jag orättvis. Och jag ljög, såvar det inte alls). Något mer underhållande vill jag dock tro att det var. Särskilt så när hon kom till punkten hon hade glömt. "Samlivet". En konspiratorisk och flackande blick. En extra svettdroppe i pannan och så kom det: Den Lilla Föreläsningen Om Samlivet.

Om ni undrar så är det helt ok att samleva när man är med barn. Det kan inte alls skada ungen.

I veckan var jag och min soon-to-be-fat hustru för första gången hos barnmorskan i och med den pågående graviditeten. Det var inga direkta nyheter, men lite provtagning, ett ungefärligt datum (med en månads (!) felmarginal. Som om vi inte hade såpass till koll själva) och en massa information som vi redan hade letat upp själva. Internet. Gotta love it.

För övrigt: Om det nu är så oerhört viktigt med vad man äter under en graviditet så funderar jag kring varför det tar tre veckor innan man får komma på ovan nämnda samtal. Hur mycket hinner man inte stoppa i sig - alternativt inte stoppa i sig alls - på tre veckor?

Mitt i all denna information, i form av broschyrer, förmaningar och socialstyrelsens pekpinnar så lägger barnmorskan upp ett kort med ett telefonnummer till en kvinnojour. Inga fel i det, missförstå mig rätt, det finns tyvärr en stor hoper med kvinnor därute som säkert behöver det. Däremot så drabbas jag av en tvångstanke. Jag vill plocka upp kortet, stoppa det i skjortfickan och med barsk röst säga "Det där tror jag bestämt att jag tar hand om".

Efter att ha läst dagen Rocky i DN slås jag av hur mitt toalettliv förändrats i och med nymodigheter som laptop och trådlöst bredbandsuppkoppling. Det är numera ytterst sällan jag sjunker ned på porslinstronen med en god bok i händerna för att - som Kellerman uttrycker det - klossa. Istället följer datorn med in och dagens bloggläsande hinns med.
Nackdelen med detta nya beteende är att klossandet - för att kunna uppskattas maximalt - måste ske på hemmafronten. Min kära hustru kanske kan stå ut med tanken att jag sitter på muggen med datorn vilandes mot mina nakna lår, stånkandes, men mina arbetskamrater och andra på jobbet skulle nog uppfatta det som en aning "fritänkande" att släpa med sig jobbdatorn in på toan. Kanske skulla man kunna hävda att jag är ytterst ambitiös och inte kan släppa jobbet ens när jag släpper en kabel?

Dessutom slås jag av hur mycket mitt läsande förändrats. Jag har tills nyligen varit en bokslukare. Jag läser fort (faktiskt snabbast av alla jag känner) och aningen slarvigt och stannar sällan upp för att fascineras av språket. Jag irriterar mig däremot när språket inte är bra och har bestämt mig för att sluta läsa böcker när så sker (har länge närt den där gamla tvångstanken kring att en påbörjad bok måste läsas ut).
Men ovanstående hör inte riktigt hit. Poängen är att jag i viss mån slutat läsa böcker för att istället sitta med datorn och läsa minitexter, typ bloggar. Jag gillar inte själv den utvecklingen men den har smugit sig på och jag registrerar det först nu. Möjligen är dessa texter ofta underhållande men i allmänhet syftar de inte till något mer än att fungera som dagbok/omvärldsbetraktelse för författaren. De ger egentligen inte mig särskilt mycket. Dags att stryka några bloggar ur listan och plocka fram ett par böcker ur läshögen.

Det är förunderligt hur många bra idéer och insikter som slår en när man klossar.

Fan vet vad det varit med mig på sistone. Jag kan tamigtusan sätta klockan efter när jag blir skitsur (gärna med en minianledning) på min fru. 17.30 verkar vara det magiska klockslaget. Antar att det har med stress (till följd av massor att göra på jobbet, totalrenovering av hus och barn på gång) att göra, men vafan? Har börjat tänka på det och får hela tiden bita mig i tungan för att inte fara ut på det barnsligaste sätt.

PMS, någon?

Finns det något bättre ord för att beskriva någon än "Fryntlig"? Det är måhända inte odelat positivt i sin betydelse, men det värmer alltid lite i hjärtat när någon använder det i en text.

"Min vän Pelle är en fryntlig man i sina bästa år".

Är inte det kärlek så vet jag inte vad som är.

Det finns få saker som får en att känna sig så duktig som att klippa gräset. Om ni dessutom tycker att jag låter oväntat harmonisk så har det med manliga saker som oljebyten och just gräsklippning att göra. Underligt att man kan stressa av genom att göra sådana saker.

Synd att jag toktrist att läsa bara.

Helt makalöst. Vi har en rackarns massa kanaler numera på vår TV efter att ha skaffat digital Teliamottagning. Jag tittar på snooker (ni vet, biljard, fast med röda och andra färgglada bollar och britter i väst och fluga) eftersom det är det bästa som går.