Argamannen

Jag är förvisso tillbaka i civiliserade trakter numera, men efterdyningarna av att ha spenderat tid med föräldrarna dröjer sig kvar. Det rör inte föräldrarna i sig, det var bara trevligt, utan TV-tittandet jag drabbades av. Som hyfsat väluppfostrad spenderade jag tid med mina föräldrar även framför TVn. Som stod inställd på högsta volym och Dobidoo. Brrr.

Programmet i sig är illa nog. Jag skulle aldrig stått ut en sekund om inte för min mors skull. Den här gången var det dock det värsta av program. En av gästerna var Anna Book.

Maken till människa att försörja sig på det förflutna finns väl inte. En jävla hitlåt (som för övrigt på alla sätt och vis är objektivt genomusel) och så har fanskapet mjölkat den i 30 år snart. Det borde vara någon form av rekord i att leva vidare som one-hit-wonder. Hon måste dessutom ha gjort grova pengar på att uppträda på företagskickoffs och annat dravel där cheferna inte vet vad de ska hitta på för "bus". Att hon sedan tycks spendera varenda krona på tjocka sminklager och mat gör inte saken bättre.

Att se henne på TV gjorde mig djupt bedrövad. Jag sätter pengar på att hon sjöng falskt mest hela tiden (är hon tondöv och försörjer sig som sångerska?!) och det faktum att hon inte kunde hålla käft under en enda sekund fick mig att vilja slå henne. Med en yxa (jag skulle naturligtvis aldrig göra det, men viljan fanns där).

För att späka mig själv lite extra klickade jag mig in på www.annabook.nu. Jag är ingen mästare på grammatik, men det där var en svensklärares mardröm. Särskrivningar, start av varje mening med "Sen gick vi..." och lila fjärilar överallt. Det var som ett litet fönster in i vår korpulenta väns psyke. Lila, glittergulligt, innehållslöst och skrämmande glättigt. Mig skrämde det utav bara fan. Blair Witch, Hannibal och Jason. Ni är ingen match mot tant Book.

Och varför tjatar riktigt tjocka människor hela tiden om hur mycket de tränar? Stå för att ni skiter i det, det gör jag. Det otäcka självljugeriet slipper jag helst.

Jag har undvikit att ge mig in i träsket med Anna Anka (visst hade det varit roligare om hon hetat Kajsa?). Alla andra bloggare i landet tycks, med rätta, ha gått loss i sina hatkampanjer mot puckot.

Dock: En briljant casting i den tämligen usla rullen "Dum & dummare". Kommer ni ihåg avslutningsscenen där de två huvudrollsinnehavarna misslyckas med att få åka på turné med någon form av bikinilandslag? Ur bussen kliver ett blont pucko och levererar en replik med kanske minst inlevelse i filmhistorien: "Hejsan allihopa". Gissa vem...

Nyligen kommenterade jag en artikel på DN:s hemsida angående PSA-prov. Min far opererades den här veckan för prostatacancer och därmed anser jag att jag har något att säga i frågan.

Man menar alltså att PSA-prov inte är tillräckligt pålitliga för att användas i stor skala. Många riskerar "obehag" pga missvisande prov. Jag råkar från en förstahandskälla veta att det är sisådär kul att få en nål uppstucken i rumpan och in i prostata för att ta biopsier. Jag har också information om att det är värt det. Man kan nämligen få bli cancerfri.

Jag menar inte att man ska sluta forska på nya diagnosmetoder. Jag menar dock att man har rätt till det bästa som finns i dagsläget, även om det må vara trubbigt. Att man ibland missar cancer trots PSA-prov är förvisso ett problem, men det är inte få vars cancer man funnit med hjälp av detta. Bara i min fars bekantskapskrets (han är ju liksom i den åldern) så rör det sig om ett tiotal! Det går mig förbi hur man kan ha en så återhållsam hållning i denna fråga när så många är drabbade.

Även mammografin är i blåsväder. Man menar att pengarna det kostar kan göra bättre nytta på annat håll. Min fundering är lite kring hur mycket pengar man egentligen sparar? Hur många undersökningar kan man få till priset av ett räddat liv? Staten tappar inte pengar för lika långa sjukskrivningar, anhörigdagar och dessutom kommer en frisk person dra in skatt resten av sitt yrkesverksamma liv. Detsamma gäller för prostatafallet. Visst, det kostar, men man kan inte stirra sig blind på de direkta kostnaderna. En sådan uträkning skulle jag vilja se innan de uttalar sig.

Och det var bara det ekonomiska argumentet. De mänskliga värdena väljer jag att inte ta upp, eftersom de inte tycks räknas för dessa typer.

I och med att min far opereras för prostatcancer spenderar jag för första gången sedan 20-års åldern mer än en vecka hemma hos mina föräldrar. De bor fortfarande i det hus i vilket jag växte upp, och de umgås med samma människor. Det är som att besöka sig själv i en fjärran forntid. Jag säger inte att det är dåligt eller att jag hade en dålig barndom, men en del ångest är det förknippad med ändå.

Dessutom har jag börjat läsa en kurs på universitetet. Det var nog fem år sedan senast och också detta är lite av ett besök i en svunnen tid. Det känns dock bra att skaka igång hjärncellerna en aning igen, det har varit lite sömnigt på sistone.

Jag tror att det inte så sällan är nyttigt att göra just den här resan tillbaka. Jag får en stund över till att fundera över saker och ting och kan därmed uppskatta än mer det jag har idag. Att slippa pluggångesten, föräldrar som bestämmer över mig och grannar som är inbicilla, rasistiska och dumma. Det gör mig gott i själen att se hur bra jag har det numera, och att, lite grand, utifrån betrakta den klassresa jag trots allt gjort. Jag säger inte att arbetare och bönder är sämre människor, men åtminstone i mina gamla hemtrakter så har de en helt annan inställning till livet än den jag har idag. Det kanske inte är klassresan som är den väsentliga, utan den rent fysiska resan till en större stad?

Nu tänker jag fundera över vad Lakatos har ärvt från Kuhn respektive Popper.

Såhär på landet så finns betydligt mindre att göra än i staden. Detta i kombination med att jag desperat sysselsätter mig nu när min far opereras (tydligen gick allt bra!) gör att jag fipplar en del med min IPhone. För er som inte vet så kan man på detta lilla under av teknik installera diverse småprogram (applications) som gör lite allt möjligt. Frågan är bara vilka av dessa 100-tals apps. man ska ha på sin lilla pekskärmsbaby. Själv har jag letat internet runt för tips i frågan, men bara blivit lite klokare. Därav detta lilla inlägg som ni ickeIPhoneägare får se som ett bonusinlägg och glatt ignorera från och med nu.

7 ickeusla IPhoneprogram som Arga Mannen gillar. Samtliga är gratis.

1.  TV.nu. Snabb utav helvete och du får reda på vad som är på TV. Dessutom bättre än nätversionen.
2.  yr.no. El vädertjänsto. Bra prognoser som dessutom använder GPS:en för att ge dig vädret där du är.
3.  Cams Ahoy! Fartkameravarnare. Funkar förvånatsvärt bra.
4.  Google. Röststyrningen är mycket trevlig. Synd att det är engelska som gäller. "Pizzeria i Degerfors" funkade sådär...
5.  Google Earth. Som på datorn. Med den lilla skillnaden att du tiltar hela bilden när du tiltar telefonen för att kunna se terrängen. Briljant!
6. GPS tracker. Lämnar ett spår på en hemsida, så att du kan se vart du promenerat.
7. Chess Free. Gratis litet spel för oss som gillar att tänka.

Någon gång ska jag lista de dummaste applikationerna. Det kan bli en betydligt längre lista. Och ilsknare.

Jag har för närvarande rymt hemifrån. Hela denna vecka befinner jag mig i mitt barndomshem hemma hos mina föräldrar. Detta eftersom min far opereras för prostatacancer och jag vill helt enkelt vara hemma hos min mor. Enda problemet är att jag måste vara den tappre som i någon mån ska vara tröstande och stark. Detta trots att jag också är skitorolig och bekymrar mig. Å andra sidan så finns inget gott som kan komma av att jag visar det för min mor.

Situationen blir dock än mer absurd av att min mor tänker precis som jag. Jag är ju fortfarande hennes lilla pojke i hennes ögon. Detta gör att vi båda går omkring och är tappra utan att alls verka oroliga. Det känns skumt om något.

Nu ska jag ägna mig åt sockerkaksbak och filosofistudier. Saker man gör på landet.

Fredagar är verkligen de bästa av dagar. Möjligen är de näst bäst.

Snart, mycket snart, har jag avklarat veckans värv och får bege mig hemåt. Där ska datorn dumpas, en god bok letas fram och sedan bär det av mot haket. Haket hänger vi på varje fredagseftermiddag, äter en sunkig burgare och dricker ett par pints bitter. Sedan hemåt, oftast redan vid sex- eller sjusnåret. Då har man genomgått någon form av katarsis inför helgen och lagt sin jobbitterhet någon annanstans. Att man sedan sunknyktrar till i soffan framför TV 4:as senaste felsatsning hör inte dit.

Idag är det dessutom en extra fin dag, då jag tänker bryta lite tidigare än vanligt för att kunna vara först på haket av hela kompisgänget. En öl, min bok och helglugn.

Att ta tjuren vid hornen är överskattat. Jag ser min överdrivna förmåga att göra just detta som min största brist. Det är långt över hälften av gångerna som det slår bakut och mina goda föresatser biter mig i rumpan. Jag jobbar därför aktivt med mig själv och mitt temperament för att undvika att genast och i affekt kasta mig in i diskussioner som jag vet att jag egentligen borde vinna. Jag har rätt, men det kommer så mycket surt efter att jag väljer att sitta tyst och ha fel. Sådant bygger dock upp frustration.

Till slut når man det tryck varvid säkerhetsventilen måste släppa ut lite av det. Problemet blir bara att när man ställt in ventilen på att klara en del övertryck så blir säkerhetspysen i allmänhet ganska våldsam. Ergo: Jag exploderar och skäller ut någon stackare vars brott inte står i proportion till det straff jag utmäter. Detta jobbar jag också med. Har dessutom lyckats ganska bra på senare år. Jag framstår som en mer harmonisk människa (dock inte harmonisk, det finns en skillnad), men kokar utan bara fan på insidan. Sådant bygger upp mer frustration.

I måndags var det dags att lätta lite på trycket. Allt krångel som varit på jobbet efter semestern med icke fungerande nätverk, skrivar, datorer och mail fick det att rinna över. Jag ser rött och marcherar in till chefen och pratar. En ganska lång stund, och jag pratar ganska högt. Chefen ser lätt förvånad ut, men lyssnar, hummar och skickar med mig några floskler ut i fikarummet. Jag är mer förbannad än tidigare och inser mig slagen. Jag kan skälla hur mycket som helst, men inget kommer att ändras. Han har vunnit. Så segrar man över medarbetarna. Humma med, och gör ingenting. I det tysta är jag imponerad.

Dock: Jag har fel. Jag har tydligen en bra chef. Idag (blott tre dagar efter mitt psykbryt) börjar ryktet gå. Chefen har aktivt börja söka efter ett nytt mailsystem och detta kommer antagligen att anammas inom kort. IT-killarna springer omkring som om han tänt en brasa under röven på dem (vilken han antagligen har) och donar. The big kahuna är lika förbannad som jag.

Att tända till ibland kan alltså i undantagsfall löna sig. Jag hoppas utav bara fan att detta inte ligger mig i fatet senare, vilket det mycket väl skulle kunna göra. Men om mitt lilla utbrott kan få saker och ting att fungera så kommer det att vara värt det. Jag slipper nämligen byta arbetsplats, och med tanke på vad AMS hade att erbjuda så får man lov att vara tacksam för det lilla.

Och första tillfälle jag får, så tänker jag bjuda storbossen på så mycket öl jag kan. Hatten av.

Nu är det klippt igen. Vår mailserver ligger nere och har gjort så i snart en vecka, av och till. Personligen är jag fly förbannad eftersom det är en extern tjänst vi köper in och ingen i hela kommunen har ballar nog att ringa de förbannade miffona på Tieto Enator och berätta för dem att vi byter bolag imorgon om de inte får ordning på det.
Jag får inte ett smack gjort och varje gång jag försöker få ordning på något är det som om någon slår undan benen under mig. Jag blir på allvar snart knäpp.

Det värsta är att vi påtalade problemet för ledningen för minst två år sedan och inget har hänt. Sedan dess har det mesta strulat lite då och då, och det värsta är att det ständigt tycks bli värre. Så går det när ledningen använder ett annat system än oss andra. Känns onekligen som om de skiter fullständigt i vår arbetssituation och det gör att jag helt tröttat på det stället.

Tyvärr ligger inga vettiga jobb ute på AMS.

Som ni vet hyser hatdelen av mitt hjärta en alldeles särskild plats för dem som jag brukar kalla för mouthbreathers. En av dem, och mitt speciella hatobjekt nuförtiden är Carina Berg. Maken till obegåvad människa som ändå får plats på TV finns inte. Undrar om det beror på att hon ligger frivilligt med en av de mer inflytelserika männen i branschen?

Andas genom munnen gör hon i alla fall garanterat. Hennes tänder gör nämligen att hon inte kan stänga den samtidigt som de blockerar eventuell syretillförsel genom näsan.

Det som fick mig att börja hata henne innerligt var när hon intervjuade en av mina gamla hjältar för fyrans räkning och gjorde bort hela Sverige fullständigt. Hon ställde ytliga frågor, hade inte gjort någon research och pratar så dålig engelska att man skämdes hemma framför dumburken. Robert Plant som är en intelligent människa snappade naturligtvis upp att han satt och pratade med ett fullkomligt spån och drev hejdlöst med henne. Ett leende på läpparna och förenklade svar så att hon skulle förstå, men ändå inte förstå att han visade samtliga tittare vad han tyckte om henne. Vill minnas att han avslutade med ett dräpande "Great sense of humor".

Stor underhållning, men eftersom jag inte är något stort fan av pinsamhetstv så funkade det inte riktigt för mig. Dessutom har man sett henne här och där efter det och i samtliga fall har hon varit usel. Carina jävla Berg. Usch.

Hon är ful, dum och fnittrar irriterande när hon inte förstår, vilket inte är sällan. Hon syns tamigfan överallt och folk verkar inte fatta att hon är brutalt övervärderad. Om inte den den blonda topsformade komikern hade sjungit till henne så hade hon förhoppningsvis glömts bort, men inte fan. Nu måste jag väl stå ut med jävulskapet på TVn i all evighet.

Tur att man ska ha barn så att vi inte kommer att hinna titta på TV. Kanske det kollektiva TV-tittandet kommit till insikt om 22 år när vi sparkat ut den lille parasiten som för tillfället roar sig med att sparka sönder revbenen på min kära hustru.

Ondska - ditt namn är Carina Berg.

I svininfluensapanikens spår kan man tämligen snabbt sålla ut idioterna. Själv är jag lite mer dum i huvudet än vanligt, men det skyller jag på hormoner. Som tidigare nämnt så ska vi ha barn och eftersom frugan därmed befinner sig i riskgrupp 1 när det gäller influensan så är jag betydligt nojigare än någonsin. Vanligen bryr jag mig inte ett smack om influensatider men i år jag jag aningens oroad. Till den milda grad att jag tvättar händerna lite mer noga och oftare än vanligt. Det är den larviga, men rimliga approachen.

Detta är den idiotiska dito.

De ska alltså servera starkvin under nattvarden istället för alkoholfritt vin. Det ska alltså ta dör på influensaviruset. 12% alkohol.

Puckon. Om jag inte minns fel från gymnasiebiologin(!) så krävs det en ganska mycket högre alkoholhalt än så för att man ska rå på några virus. Det är bara så fel på så många sätt. Biologi är väl å andra sidan inte de troendes starka sida, det ska gudarna veta. Vad sägs om att portionera ut det jävla vinet i plastmuggar? Det borde vara det enda rimliga och Hjalmar Söderberg, som tydligen inte var totalt imbicill, diskuterade frågan redan i Doktor Glas.

Dessutom är det väl Jesu blod som de tror sig dricka. Förutom att de bortser från den uppenbara vampyrproblematiken så tror de alltså att svininfluensan är alltså såpass potent att den skulle ha däckat killen som gick på vatten? Annars borde väl inte vinet, förlåt blodet, kunna sprida flunsan?

Jag har envist hävdat att jag skriver för min egen skull, men det gällde nog mest en gång i tiden när jag avreagerade mig på jobbet. Att bli alltför spridd då hade resulterat i en än värre självcensur än den jag ägnar mig åt nu, att inte skriva om jobbet alls. Numera är jag istället ytterst fascinerad av statistikfunktionen på blogg.se. Det är en genial funktion som antagligen ligger bakom stora delar av bloggfenomenet. Ett slaviskt självspäkande och ont beroendefenomen.

Jag kan meddela att enligt denna statistikfunktion är mitt besökarantal är deprimerande lågt. Ytterst lågt.

Det är därför dags att hora ut sig! Sprid gospeln, kära läsare (båda två). Att dubbla besökarantalet borde vara tämligen enkelt (det räcker, typ, med en till) och ett mål på vägen. Hjälp mig att kräkas ut min frustration på fler läsares fötter. Jag har inga ambitioner om att bli nästa bloggkung i svedala, men ska jag orka skriva behöver jag några små morötter i form av ökande besöksantal.

Nu ska jag gå och skrubba mig tills huden blöder med tvål och rotborste. Jag känner mig smutsig.

Denna länk är bland det roligaste jag läst på länge. 19 ungar, och fadern till dem alla heter Jim Bob. Alla barnens namn börjar på bokstaven J. Fucking briljant!

Min känsla är att familjen i fråga inte har riktigt alla tänder de borde ha, gillar grisar och är ena jävlar på att spela banjo. Förlåt. Fiol.

Efter att ha sett Prankmonkey jämföra simhopperskan Anna Lindbergs namnval till sin son/dotter med "En förnuftets absoluta mollbergare" kan jag inte låta bli att jämföra Annas pappa Mathzs liv med ett kraftigt magplask. Ett sådant som gör huden illröd och öm i flera dagar.

Mathz. Bara stavningen av förnamnet säger allt jag egentligen vill säga.

Eftersom jag växt upp i samma håla som familjen Knape/Lindberg kommer från har jag faktiskt träffat alla i familjen utom simhopperskan. Brodern var i 18-års åldern ett praktmöp som gärna bråkade på krogen. Bäst i världen var han i alla fall. Tant Knape själv var vida känd som den gymnastiklärare man absolut inte ville ha. Ett riktigt plågopaket av den ryska typen med noll känsla för pedagogik eller metodik. Slit som ett djur, och sedan hotar jag med att spöa skiten ur dig om du inte orkar lite till-typen. Sade ryktet. Mysigt.

Den riktiga vinnaren i familjen är Pappa Mathz. I alla fall om han får säga det själv. Om han inte får det så säger han det ändå, han är liksom den typen. Detta trots att han var en, vad jag förstår, medelmåttig simhoppare som därefter försörjt sig på att hoppa runt som rektor på olika skolor mest varje år. Söker man på hans namn inser man att det inte varit särskilt få anmärkningar från skolinspektionen på de skolorna heller. En lycksökare med dina barns utbildning som insats? Mysigt.

Min rendevouz med Mathz skedde alldeles i början av hans ihåliga rektorskarriär när den nedläggningshotade högstadieskola som jag gick på enrollerade hans tjänster. Mathz dyker upp som den nye rektorn iförd en stetson-hatt som han plockat upp i amerikat. Den omotiverade vinnarattityden lyste genom outfiten. Jag minns inte säkert, men kan nästan lova att han vid speciella tillfällen hade skinnväst. Givet att detta var ett tag sedan så är det kanske inte lika illa som nu, men mina vänner: skinnväst...

Undertecknad fick hur som helst en ganska kraftig utskällning av hatten och den eventuella västen när jag ville låna telefonen för att boka av tandläkaren. Mathz tyckte minsann att det var helt idiotiskt att en fråga en receptionstant om något dylikt. Att mobilen knappt var uppfunnen på den tiden hörde inte till saken. Det fanns minsann en kafeteria där man kunde låna telefonen. Minsann. Den öppnade strax efter att min tandläkartid började.

Jag har aldrig under hela min skolgång varit så övertygad om att en lärare/personal höll på att arbeta upp en ilska så stor att smockan hängde i luften. Jag tror att det kan ha haft att göra med att han tog sig själv på enormt stort allvar och att en 15-årig version av mig inte kunde låta bli att skratta åt en vuxen karl i cowboyhatt som gjorde just det. Som om jag som 30-åring hade kunnat låta bli att skratta åt honom. Jag är fortfarande besviken på att han inte nitade mig. Då hade man kanske kunnat bespara en massa gymnasieelever ödet att ha dåren som rektor.

Där har ni det. Svedalas motsvarighet till familjen Manson. Om ni ser dem närma sig, spring. Fort.

Jag har hört att Knape är snabb och vältränad.

Den store Bob har för många varit en själslig vägvisare med sina texter. Nu ska dock Bob bli vägvisande röst i en GPS-navigator. Åtminstone enligt: länk.

En stilla undran bara: Hur fan ska någon kunna höra vad han säger? Kan vi inte lika gärna ha Tom Waits eller Mohammed Ali i så fall? Detta leder (osökt!) till nedanstående fantastiska lilla klipp.

http://www.youtube.com/watch?v=8WfQ8jnL2x4

Aldrig får man som man vill. AnnajävlaOdell ansågs visseligen skyldig till några av åtalspunkterna, men hon går fri och åkte bara på dagsböter. Eftersom fanskapet aldrig gjort sig skyldig till att tjäna ihop en krona till sitt eget uppehälle är ju dessutom dagsböter verkningslösa. 2500 spänn? Hon betalar alltså inte ens rättegångskostnaderna eller kostnaden för vare sig polisutryckning eller vårdplats.

Dessutom har lärarna på konstfack bestämt sig för att göra en insamling till sin nya gullunge, som säkerligen genererat mer uppmärksamhet till konstfack än någon annan på flera år (uppmärksamhet är ju vad konst numera handlar om). Rektor för konstfack kan ses nedan.

Jag tycker att det verkar vara något av en mupp. Han flosklar på i pressen och säger saker som "Vi tycker det är tråkigt att det blev en fällande dom". Tro fan det, ni fick ju starta en insamling, men vad sägs om att ange ett eller två rationella argument för ditt uttalande?



Konstfacks rektor - mupp?