Argamannen

I och med att min far opereras för prostatcancer spenderar jag för första gången sedan 20-års åldern mer än en vecka hemma hos mina föräldrar. De bor fortfarande i det hus i vilket jag växte upp, och de umgås med samma människor. Det är som att besöka sig själv i en fjärran forntid. Jag säger inte att det är dåligt eller att jag hade en dålig barndom, men en del ångest är det förknippad med ändå.

Dessutom har jag börjat läsa en kurs på universitetet. Det var nog fem år sedan senast och också detta är lite av ett besök i en svunnen tid. Det känns dock bra att skaka igång hjärncellerna en aning igen, det har varit lite sömnigt på sistone.

Jag tror att det inte så sällan är nyttigt att göra just den här resan tillbaka. Jag får en stund över till att fundera över saker och ting och kan därmed uppskatta än mer det jag har idag. Att slippa pluggångesten, föräldrar som bestämmer över mig och grannar som är inbicilla, rasistiska och dumma. Det gör mig gott i själen att se hur bra jag har det numera, och att, lite grand, utifrån betrakta den klassresa jag trots allt gjort. Jag säger inte att arbetare och bönder är sämre människor, men åtminstone i mina gamla hemtrakter så har de en helt annan inställning till livet än den jag har idag. Det kanske inte är klassresan som är den väsentliga, utan den rent fysiska resan till en större stad?

Nu tänker jag fundera över vad Lakatos har ärvt från Kuhn respektive Popper.