Argamannen

Så detta är mitt hundrade inlägg i den här bloggen. Det får det jämna talet till ära också lov att bli min svanesång. För er som inte känner till begreppet Svanesång så lyder wikipedias artikel som följer:

"Svanesång refererar till en mycket gammal föreställning om att knölsvanen (Cygnus olor) är helt stum under hela sitt liv, men att den är kapabel till att sjunga endast en oerhört vacker och hjärtskärande sång precis innan den dör."

Tydligen är sanningen den att knölsvanen inte alls är stum. Den sjunger däremot inte, den snarare väser och grymtar. Den sjunger inte heller när den dör. Jag kan inte tänka mig en mer passande titel på detta inlägg.

Det har förvisso varit trevligt och ibland nödvändigt att skriva av sig i den här bloggen, men nu stundar viktigare ting. Barnet är nära leverans, och jag har andra, hemliga, projekt på gång. Som ett sista litet fjäsk för er få som orkat följa mitt gnäll här har jag dock ansträngt mig en aning. Jag har roat mig med att som avslutande aktivitet läsa igenom en del gamla inlägg och valt ut några favoriter. De hittar ni nedan. Och förresten, innan jag glömmer det, tack för att ni kikade in ibland.

Innovationer på toaletten
Morsan med buken
Att skolka från det goda livet
Konsten att nästan döda en medmänniska
Pappa Mathz


Och därmed, mina damer och herrar, är det hela över.

Det är dags att stänga den här rubriken, som så mycket annat.

Jag satt nyss i soffan med min kära hustru och vad som hände nyss får vara ett talande exempel för min poäng. Hon plockar upp vårt profylaxhäfte och läser lite ur det och pratar kring det, och jag lyssnar men leker lite med datorn under tiden. Vi hade tidigare kommit överens om att börja öva på profylaxandet idag. Som den idiot jag är så registrerar jag inte att det är hennes försök att börja med profylaxen. Nu kan man tycka att hon kunde varit tydligare när hon märkte att jag inte fattade. Å andra sidan hade jag kunnat vara bara lite lyhörd.

Att jag dessutom är en grinig jävel, dum, trög och klart ovacker är bara bonus. Jag är inte ett kap för någon, och vad hon ser i mig är för mig ett mysterium. Jag är hyfsad på mitt jobb, men föraktar mina arbetskamrater och är rimligen inte särskilt omtyckt där.

Det finns få människor som jag föraktar så mycket som mig själv. Jag gör vad jag kan för att förändra mig själv till en bättre och vettigare människa, men det går sisådär. Det är lätt att må lite bättre genom att peka ut andras fel. Det är svårare att tycka om sig själv.

Där har ni det. Jag vill inte vara som mig själv.

Jag är utsedd till ordförande i ett litet utskott på jobbet. Det innebär inte mer än att jag är sammankallande och får några små uppdrag uppifrån ibland. Det är inget som är hugget i sten utan ibland vandrar detta ordförandeskap vidare.

Mitt problem är att folk så snart vi samlas i denna konstellation beter sig som småbarn. Det är helkört att få till någon form av mötesordning och folk är rent dumma i huvudet. Idag blev jag avbruten av samma tanthelvete fyra gånger på raken. Tillslut ställde jag mig upp och meddelade att jag tänkte lämna mötet med tanke på att jag ändå aldrig fick tala till punkt. Jag kunde riktigt se hur mötet delades upp i två delar. De som undrade vad i helvete jag höll på med och de som i tyst beundran var stenhårt på min sida. De som var lika förbannade som jag.

Mötet havererade dock vidare. Tanten som tidigare snackade arslet av sig fortsatte, dock en aning hämmad. De andra beter sig som en hög med småglin på amfetamin. Jag sitter i mitten och förbannar den dag jag landade i just den gruppen. Dock: Är det kaos på ett möte är det min fasta åsikt att det är ordförandens fel. Så jag gör vad jag kan för att reda ut det hela. Jag försöker styra allt åt rätt håll, försöker få folk att prata en i taget och skriver dessutom protokoll. Jag klarade det helt enkelt inte. Det sket sig. Storartat.

Jag föraktar inte så sällan mina kollegor. Hela yrkesgruppen dessutom.

Det finns trots min förkärlek för att hacka på folk människor som jag trots allt vill vara lite som. Människor man skulle kunna kalla mina idoler, i en ganska pubertal mening. En av dessa människor är Leif G W Persson.

Det finns nog inte en endaste person i svedala som på ett så naturligt sätt kan totaldräpa en annan verbalt som Leif. Gudarna ska veta att han övat. Det är inte sällan den mannen går till attack och inte lämnar en enda av barbarerna levande. En verbal enmansarmé som kör över allt och alla. Dessutom finns det inte i hans begreppsvärld att han kan ha fel.

Jag vill naturligtvis inte vara exakt som G W. Han är en dryg, fet jävel som antagligen inte har alltför många vänner och hans personliga hygien ser ut att kunna ifrågasättas i vissa lägen. Däremot har han en del egenskaper som jag skulle vilja besitta till en större utsträckning. Jag skulle behöva vara lite mer säker på mig själv, att ibland kunna vara så där tvärsäker verkar vara ganska så befriande. Jag skulle vilja ha möjligheten att bli sådär boksmart, men har knappast minne nog till det. Jag skulle dessutom kunna ge delar av min kropp för att kunna levera lika dräpande kommentarer med lika kort betänketid.

Se G W lustslakta en av kandidaterna till Sveriges näst mest självgoda människa här. Mest självgod finns det liksom ingen konkurrens om.