Argamannen

Det blir lite underligt att skriva följande på en blogg vars främsta syfte är att vara ett utlopp för mitt vardagliga gnäll, men jag är så trött på folks klagande på det mesta. Härom veckan klagades det till höger och vänster på regnet och nu ser jag till min stora irritation att samma människor klagar på solen. Vad är det ni vill ha? Halvmulet utan vind?

Folks gnäll kan störa mig till den grad att jag själv börjar gnälla, och det stör mig. Jag borde vara den enda i världen som har rätt att gnälla offentligt och jag har ju dessutom vett nog att göra det anonymt.

Jag läste följande i en bok i morse: "För få människor inser att det för att vara lycklig räcker med att kunna försörja sin familj och komma hem till ett glas vin, en bit ost och ett varmt hem på kvällarna". Uppenbarligen var karaktären som sade det italienare. Det ligger dock något i det. Inga excesser, men ändå lite av livets goda och självklart dess nödtorft. Och gärna sol, förstås.

Inspirerad av mitt förra inlägg tänkte jag mig att länka till ett par läsvärda inlägg i andra bloggar. Bloggdjungeln där ute är så komplex och fylld av modeidioter att åtminstone jag behöver all hjälp jag kan få med att sålla bland skiten. Eftersom jag bara följer två bloggar så blir det också bara två länkar (tror att kutym skulle vara exakt tre). Det finns dock massa mer läsvärt hos dessa två.

Prankmonkey: En air av arrogans som skurit sig.

Bloggfrossa: När Tage föll ner.


Edit (090702): Tydligen har Prankmonkeys blogg skitit ihop sig totalt och en massa inlägg gått förlorade. Ovanstående är ett av dessa. Typiskt, när jag länkade och allt. Hmmm... Det var väl inte mitt fel?

Anton Glanzelius.

En av mina favoritbloggare fick mig att inse hur förkastlig fanskapet är. Det finns dock inget jag kan säga här som inte Bloggfrossa redan sagt bättre, så jag tar helt enkelt chansen och tipsar om en annan (mycket bättre) blogg. Länkar till de båda inläggen om hundögat har ni här och här.

Michael Jackson död. Tidningarna trumpetar ut det, klämmer upp den färdiga dödsruna som de har liggandes på lager för samtliga halvkändisar av minst Robinson-Alfs dignitet och väntar. Väntar ett par timmar så att det ska bli ok spekulera i hur MJ dog så att de kan snaska loss på riktigt. Jag sätter en 10:a på att expressen (e:et är med flit en gemen) blir först med "självmord genom droger"-scoopet - om inte aftonbladet slår dem vill säga.

Nu kan man hävda att jag bidrar till hetsen genom att skriva det här, men förstå mig rätt. Jag kommenterar medias beteende, inte Jacksons död. För övrigt kommer nog detta att vara det närmaste kändiskommentarer ni någonsin får läsa här.

Jag hade inte mycket till övers för Jackson. Ett par bra låtar, kanske ett par album värda att äga, men i övrigt kunde jag inte bry mig mindre. Vad som skrämmer mig är dock att ingen av de stora drakarna så här långt kommenterat att tre barn blir faderslösa (gränsfall på föräldralösa vad jag förstår, då mödrarna inte verkar ha någon särskild kontakt med dem). Barn för vilken den här dagen kan vara den värsta i deras unga liv.

I den meningen rör det sig om en tragedi. Inte i meningen att Marcus Larsson inte kommer att få höra något mer nyskrivet material från Jackson eller att Quincy Jones blev ledsen. Tidningsjävlar.

Trådlöst bredband måste ta mig tusan vara det bästa som hänt sedan någon uppfann kniven så att man kunde skiva bröd. Följande skrivs från en solvarm altan med en öl på det pulverlackade - det stod så i reklamen - aluminiumbordet. Nackdelen med mitt trådlösa bredband är att man inte kan lite på att det håller sig sams med jobbdatorn, som jag glatt använder en massa privat. Den kopplar ned titt som tätt vilket gör att man blir en något paranoid bloggare. Ctrl-c är min bästa vän.

För övrigt är jag ruskigt sugen på en Iphone. Tror det blir en så snart den nya släpps och den gamla går ned i pris. En gammal till den arge, alltså.

Som jag nämnt nedan ska vi ha barn. Damen i fråga har tills nu mått illa, varit jättelite, men ändå, lynnig - något som är extremt ovanligt för henne -  och inte blivit ett dugg tjock. Det har knappt kännts som att något är på gång, förrän vi gick på ultraljud. Därinne såg man en sprattlande och till synes förbannad krabat som gjorde sitt bästa för att ge fadern i fråga fingret. Klart sympatiskt om ni frågar mig. Den där kommer inte att bli lätt att tas med.

Det är dock förlossningen som skrämmer mig mer än något annat. Varför ska jag vara med? Ok, i de allra flesta fall är fadern - eller barnafadern som Bvc kallar det - ett stöd, eller lite till hjälp men jag känner mig själv. Jag kommer att vara i vägen, panikslagen och gå i handgemäng med läkarna om hustrun verkar må dåligt. Och inget jag gör kommer att hjälpa. Det är 5 månader kvar och jag oroar mig som fan. Jag gillar inte när människor jag tycker om inte mår bra.

Jag säger som en kompis till mig svarade när jag uttryckte ovanstående: "Det är nog bäst för alla inblandade om du är full". Det kan bli ett ledord i livet. Jag packar ned Glenmorangien i förlossningsväskan. Nu känner jag mig lite lugnare.

Litteraturansvarig (LA) på jobbet. Hon är 30, är klart svagbegåvad och smaskar när hon äter. Tyvärr begriper hon inte själv ovanstående utan envisas trots detta med att sitta nära mig när det ska smaskas, tuggas med öppen mun och på något vis fås ned lunch i strupen. Jag å andra sidan får inte ned någonting.

Dessutom försöker fanskapet prata med mig. Om ointressanda och rent av idiotiska saker. Det skulle vara bättre för alla om hon insåg att hon var dum och därmed slutade öppna käften - såväl när hon tuggar som när ord kommer ut ur den. Dessutom äter hon hela tiden. Det finns inte en gång man kan gå till fikarummet och hon inte är där och öppenmunstuggar i sig något med både sirap och socker i. Om det inte är lunch. Då förpestar hon matsalen med sin närvaro och öppna mun istället.

Jag ser rött när jag bara tänker på henne. Hon måste ha fått jobbet genom att ligga med chefen (ingen förstår hur hon kunde få en tjänst med över 50 sökande till) men det känns också orimligt eftersom hon är ful. Någon borde informera henne om hur man äter om man är en vuxen människa och att man inte nödvändigtvis måste lägga sig i varje diskussion inom hörhåll. Dessa rör dessutom vanligen saker hon under inga omständigheter förstår. Nu har inte detta med hennes intelligens att göra, utan med hennes annorlunda utbildning (som jag inte begriper hur hon fuskade sig igenom). Vad som däremot har med intelligens att göra är att hon inte förstår att hon inte direkt befinner sig på vår nivå inom ämnet som avhandlas. Hon förstår inte ens att hon inte förstår.

Nämnde jag att hon är tjock också?

Det är dags att lätta en aning på förlåten: Jag får nog lov att betraktas som något av en nörd, både i yrkeslivet och privat. Låt oss bara säga att utan att uppskatta en viss form av insnöad och ytterst begränsad vetenskap så skulle jag vare sig ha studerat det jag gjorde eller jobba med det jag gör.

Jag uppskattar som en följd av ovanstående en del nörderier. Jag betraktar mig däremot inte som en följd därav som socialt handikappad.

Jag kommer aldrig att förstå nörderier i stil med rollspel eller att sitta och måla små tenngubbar i 68 olika nyanser av blågrön bara för att alla detaljerna på ghooorgw-uniformen skall vara heeeeelt rätt. Att däremot nörda till sig i den mening att man går in för sitt specialkunskapsområde och blir väldigt duktig på det, eller möjligen boksmart (däri ligger en betydlig skillnad), tycker jag är rent av sympatiskt.

Så: Om du förstår nedanstående, har du en ganska god idé om vad jag pysslar med. Fast kanske ändå inte. Dessutom har jag faktiskt semester.




Bildkälla: http://xkcd.com/179/

Åter noterar jag att besökarantalet varit ytterst lågt under helgen för att sedan ta rejäl fart när folk börjat jobba igen. Det glädjer mig att jag lyckas stjäla lite av er tid från den arbetsgivare som betalar för den.

Undrar om Ipred gjort mig straffbar nu. Fildelning (typ) av arbetstid.

Eftersom ingen vet att jag bloggar (vad jag tycker illa om det ordet), inte ens min kära hustru, så blir det knapert med dito på storhelgerna. Det är sällan man kommer undan med att plocka med sig burken in på muggen - såvida jag och hustrun inte är ensamma då - för att tokskriva i en halvtimme. Nu vet ni alltså varför den arga mannen varit så tyst på sistone. På nätet, vill säga.

Midsommar är en skum helg. Alla förväntar sig festernas motsvarighet till Herkules stordåd, gärna alla tolv på samma gång. Detta borgar för besvikelse. Sillen kan vara undermålig, kubbspelandet kan gå åt helvete och farbror Arne kan sno åt sig all snapsen. Och regnet! Regnet!

Ungefär allt i ovanstående irriterar mig. Gnäll och gnyl av ingen som helst nytta. Ge mig ett sexpack folköl, en eller två nypotatisar och ett gäng goda vänner. Det är en fullgod kväll i mina ögon.

Om inte mänskligheten hade denna strävan mot perfektion skulle alla vara så mycket lyckligare.

Och antagligen vara kvar i stenåldern.

Hantverkare. Jisses. Hade rörmokaren hemma i vår slitna stuga igår. Fjärrvärmeväxlaren hade läckt några droppar och dessutom så tror jag inte att den varit vettigt inställd sedan 1973, så jag gjorde en gula sidorna och ringde efter första bästa hantverkare.

Han hann inte mer än in genom dörren förrän en kampanj för att byta växlare och samtliga rör i kåken gick igång. Det var fel på allt. Fjärrvärmeväxlaren var bara att byta (vilket jag tror är sant inom något eller några års spann), alla rör i huset skulle bytas (en del av dem, visst) och det mesta han såg var dåligt gjort eller feldraget. Notan skulle landa mellan 50 och 100 tusen svenska riksdaler.

Han gjorde dock ett litet misstag. På vägen ut ur badrummet tittade han snabbt till på toastolen (som är helt ny) och kläcker: "Det där är riktigt skitmärke. Går inte att få tag på reservdelar". Nu råkar jag veta att det är ett bra märke. Jag råkar veta att det visst går att få tag på reservdelar. Men man borde nog byta ut den, bara för att.

Nu slutar det nog med att saker och ting får rulla ett tag till. Ingenting har helt gett upp ännu (ta i trä!) och jag vill inte sponsra loss hans semester riktigt så frivilligt. Men han tog inte ens betalt för att komma att titta. Det var ju sympatiskt. Eller möjligen, som anglosaxerna säger, cunning.

Läste just jobbmailen. En lördagkväll har någon roat sig med att maila och klaga på en del arbete jag utfört. Till saken hör att detta arbete i viss mån reflekterar hur just denna person jobbat. Och nu är personen i fråga inte nöjd.

Strunt samma vad saken rör, men nu känns lördagskvällen i viss mån förstörd. Det var helt klart ett misstag att kolla mailen, jag borde lägga av med det på fritiden, och när jag väl öppnat inboxen så var mailet märkt "brådskande". Nu måste jag, delvis av egen förskyllan, ta tag i skiten imorgon. På min lediga dag. Dessa utsikter inför morgondagen förstör även min lediga kväll, ikväll. Sunk.

Jag fattar inte varför folk väntar med att ta tag i saker och ting till sista sekunden, eller alternativt tills dess att det är för sent. Fattar de inte att det drabbar andra?

Nu tänker jag sitta och vara bitter framför TV:n resten av kvällen. Ensam, sur och kanske med ett glas vin i handen. Sådant är ytterst givande.

Arbetsveckan är över och jag njuter småborgeligt av en Grönstedts extra i en IKEA-kupa framför brasan. Rolling Stones Sticky Fingers på stereon. Det är tre arbetsdagar till semestern.

Det finns rejäla fördelar med sunkigt väder ibland.

En av Svedalas stora opinionsbildare har visat sitt rätta ansikte. Det kanske känns lite kymigt att snoppa av en av toppreportrarna när de kommer in med en story av den här digniteten, men för helvete! Någonting har en redaktionschef betalt för och en av de sakerna är att skicka dylikt till En ding ding värld.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5370803.ab

Det värsta av allt är att jag inbillar mig att 35% av läsarskaran nickar lite försiktigt och tänker "jojomän, sisådäringa är det asså. Det är beeeeevisat" och sedan går och kryssar Marit Paulsson.

Jag föraktar en del icketänkande människor. Jag har också kommit att förakta större delen av Sveriges samlade journalistkår.

Fredagsölen efter jobbet är helig för mig. Det är en av de där sakerna som gör livet värt att leva och en form av katarsis som rensar kropp och själ inför helgen efter arbetsveckan. Nu har jag missat den tre veckor i rad och all work and no play makes arga mannen till... eh... en arg man?

Nåväl. Imorgon kommer jag kunna vara med. Jag kommer kunna dricka bitter och jag kommer berätta för kompisskaran att det är kotte på gång. Lite spänd är jag.

Min blogg har få besökare. Det skäms jag inte det minsta över, inte heller jobbar jag aktivt för att skaffa mig fler. Jag skriver huvudsakligen för min egen skull och jag vill tro att det är kvalitet på de besökare jag har.

Däremot är det intressant att studera den statistik över antalet besökare som tillhandahålls av blogg.se. Jag kan se en tydlig trend över när det är flest besök hos den arga mannen. Vardagarna är inte så lite överrepresenterade när det gäller antalet unika besök och man kan fundera över vad detta beror på.

Som jag ser det kan det finnas huvudsakligen två skäl till detta:
1. Man har inte tillgång till bredband på helgen. Det tror jag knappast är ett skäl till ovanstående. Inte hos en enda besökare faktiskt.
2. Man är beredd att slösa sin arbetstid på att läsa mitt dravel men knappast sin surt förvärvade fritid. Häri ligger, gissar jag, 100% av förklaringen till den sneda statistiken.

Erkänn nu, åtminstone för er själva, att jag har rätt.

Jag gillar inte ens bilar. Kör en Volvo 740 från 88 som jag inte orkat plocka bort takräckena på den senaste månaden. Det finns alltså inte någonting för mig att hämta i alla TVs bilprogram. Utom i ett. Top Gear.

Fantalastiskt! Så jävla roligt. Ok, en del inslag är uppenbart fejkade men det är magiskt bra underhållning. Glimten i ögat hela tiden och tre övervuxna pubertetsbritter som gör det de gillar mest: Åka fort och vara elaka mot varandra när de gör det. Det är så mycket bättre än det låter, jag lovar. Till och med min fru fastnade för det trots att hon nog var mest skeptisk i världen innan jag lyckades behålla fjärrkontrollen länge nog för att hon skulle inse programmets storhet.

Läs bara Jeremys briljanta introduktion av The Stig (deras tama (!) racerförare): "Some say that he knows two facts about ducks and that both of them are wrong".

Briljant.

När blev Sverige en stat i vilken man i förrgår införde demokrati? Folk tjatar så förbannat om att man orkat släpa iväg sin slappa lekamen till valurnorna att man kan tro att man befinner sig i en av de eftersatta stater i vilken rösträtt är ett sådant nypåfund att man skryter om att man röstat genom att vifta med sitt nedbläckade pekfinger.

Att man dessutom försöker få andra att rösta är som att predika för kören. Alla jag känner röstade men passade också på att tjata på andra - som i allmänhet redan bestämt sig för att rösta - att de borde gå och, just det, rösta.

El gnato grande. Lägg ned.

Fick en tämligen usel start på dagen. Tittade in till en kollegas kontor - en av dem som jag ofta besöker av enbart sociala skäl - och fick mig en skopa. Det börjar med att jag knackar på lite försiktigt eftersom dörren var stängd, något den sällan är. När jag sedan öppnar den tittar hon snabbt på mig och meddelar att hon minsann inte vill prata med mig idag, men jag väljer att framhärda eftersom det inte rörde sig om den vanliga sociala visiten utan om en fråga som hon är en av tre som kan svara på.

"Fråga någon annan. Jag har ont i magen."

Är man sjuk ska man stanna hemma! Är man istället så förbannat snål att man inte kan ta en karensdag, så ska man i alla fall inte få andra att må dåligt genom att man är så otrevlig att jag har gått omkring halva förmiddagen och funderat på om jag har gjort något fel.

Jag har inte gjort något fel. Däremot hon. Nu har hon fått mig att börja förakta henne också.

Det gör ont när man inser sanningen.

Följer egentligen bara två bloggar: Bloggfrossa och Prankmonkey (läser ibland Peter Englunds blogg också, men det är klart mer sällan). Gemensamt för dem alla är att de är välskrivna (Englunds i särklass, som sig bör) och de två förstnämnda har mer gemensamt än jag skulle vilja. I ärlighetens namn tror jag att de båda skribenterna tycker detsamma.

De skrivs av män i trettioårsåldern som "jobbar med reklam" eller möjligen "med media" (ni hör ju själva hur inne de var på 90-talet), de är småbarnsföräldrar och tycks allmänt fascinerade av att lufta sin ilska halvoffentligt (något som jag aldrig gör). I det stilistiska är de lika, även om jag för tillfället håller Apan högre. (Jag undrar hur länge till Bloggfrossa kommer fortsätta med sitt värv, tycker att angagemanget tycks sjunka mer och mer...)

Det som dock avslöjar att de är lite för lika är att de båda idag skriver om norrmannen som de båda refererar till som fiolhoben. Det är tydligen någon dåre som spelar fiol, är norrman och antingen hatad eller omtyckt en masse. (Jag är kanske ensam om att ha lyckats ducka fanskapet helt. Är faktiskt stolt över att inte ha hört låtjäveln.) Min slutsats: Det är egentligen två bloggar skrivna av en och samma person som ömsom låtsas att han bor i Stockholm och ömsom i Göteborg.

Och jag har slagit rekord i antal parenteser i ett blogginlägg.

Läste nyligen Prankmonkeys blogg om den goda apans orerande kring Sigtunas egenheter. Där refererar han till Zamunda, vilket jag vill minnas är landet som Eddie Murphys prins som åker till New York kommer ifrån. Jag gillar sådana referenser till populärkultur. Gärna halvobskyrt, men ändå klassiskt. Sådär lagom bortglömt så att det ringer till långt bak i huvudet och man tittar till.

Undrar var gränsen går för att referensen ska vara nog klassisk att användas alls? Jag har ibland en tendens att klippa iväg kommentarer som helt går mina arbetskamrater förbi (mina vänner förstår nog allt som oftast däremot). Detta får till följd att de betraktar mig med den milda och medlidsamma blick som man vanligen ger fullblodsidioter, vilket de nog också tror att jag är. Man kanske borde dela ut någon form av informationsblad i vilket man går igenom de viktigaste verken som ligger till grund för dagens populärkultur. Kanske rent av en form av parlör vore på sin plats, så att de kan uppskatta min underfundighet.

"My hoovercraft is full of eels".