Argamannen

Som jag nämnt nedan ska vi ha barn. Damen i fråga har tills nu mått illa, varit jättelite, men ändå, lynnig - något som är extremt ovanligt för henne -  och inte blivit ett dugg tjock. Det har knappt kännts som att något är på gång, förrän vi gick på ultraljud. Därinne såg man en sprattlande och till synes förbannad krabat som gjorde sitt bästa för att ge fadern i fråga fingret. Klart sympatiskt om ni frågar mig. Den där kommer inte att bli lätt att tas med.

Det är dock förlossningen som skrämmer mig mer än något annat. Varför ska jag vara med? Ok, i de allra flesta fall är fadern - eller barnafadern som Bvc kallar det - ett stöd, eller lite till hjälp men jag känner mig själv. Jag kommer att vara i vägen, panikslagen och gå i handgemäng med läkarna om hustrun verkar må dåligt. Och inget jag gör kommer att hjälpa. Det är 5 månader kvar och jag oroar mig som fan. Jag gillar inte när människor jag tycker om inte mår bra.

Jag säger som en kompis till mig svarade när jag uttryckte ovanstående: "Det är nog bäst för alla inblandade om du är full". Det kan bli ett ledord i livet. Jag packar ned Glenmorangien i förlossningsväskan. Nu känner jag mig lite lugnare.