Argamannen

Annajävlaodell är på tapeten igen. Jag klarar inte av självutnämnda "konstnärssjälar". Att vi har en statlig form av socialt ansvar för utslagna personer som inte kan försörja sig själva är jag helt för, men jag vete fan om konstnärer räknas dit. Om de nu inte kan försörja sig på att sälja sina efterapningar bör de väl skaffa ett jobb som alla andra? Men icke. Flertalet av dem ska kommuner och landsting stödköpa av när bidraget inte räcker till. Undrar hur många som dessutom är registrerade som "studerande" eller "arbetslösa" och lyfter bidrag.

Nåväl. Det var inte detta som var på tapeten utan puckot Odell. Jag har tidigare ondgjort mig över hennes oförmåga att hålla munnen stängd när det gäller syretillförsel, och nu ska domen över hennes tilltag falla. Personligen hoppas jag att det blir payday. Bigtime. Fängelse på Hall i 3-6 år och dryga böter. Inte så mycket för att jag tycker att hennes brott är så farligt utan snarare för att vi i så fall slipper se fanskapet på ett tag.

För övrigt roar bilden nedan mig. Jag jackade den från en nättidning och hon tycks ha missat att bleksminka halsen en aning (hon vill nog se lite tärd ut. Lidande liksom). Det får henne att se ut som den clown hon är.


Anna Odell - Clown?

En gång i tiden, när jag gick på gymnasiet, hade vi en vikarie i fysik. Vår ordinarie lärare var väldigt bra, men den här killen var något extra. Han var nog inte särskilt bra på fysik, men han kunde konsten att behålla vår uppmärksamhet. Det som stod på programmet var inledande ellära och precis som alla andra fysiklärare hade han plockat fram den gamla hederliga Van-Der-Graaffen. Detta är en maskin i vilken man alstrar en sjujävla spänning (faktiskt runt 400 000 Volt) för att kunna användas till experiment. Man får å andra sidan nästan ingen ström alls vilket gör den tämligen ofarlig att leka en aning med.

Man kan visa flera olika experiment med denna, till exempel hur små laddade kulor reagerar på varandra och, roligast av allt, man kan få en elevs hår att stå på ända om de håller i generatorn medan den laddas upp. Detta stod naturligtvis på programmet och en av de nättare damerna i klassen kallas fram för att få kliva upp på den plastlåda som används som isolator mot golvet. Hon tar tag i maskinens stora metallboll och maskinen sätts igång. Hennes hår ställer sig på ända och hon påminner lite lätt om en maskros där hon tronar framme vid katedern. Klassen garvar lite lagom men inte så mycket som den snart kommer att göra.

När experimentet är klart ber vikarien henne att stå kvar på lådan, han stänger av maskinen och varnar henne för att kliva ned. Hon är ju nämligen uppladdad nu, se bara på hennes hår, och om hon går ned och börjar ta i saker kommer hon att laddas ur. Problemet är bara det att om hon gör det kommer hon ju att få en massa stötar som gör ont, och det är ju inte meningen. Istället ska han ladda ur henne och maskinen på en och samma gång.

Detta görs genom att man ansluter en jordkabel till själva metallbollen som hon står och håller händerna emot. I jordkabelns ände finns ännu en metallboll, något mindre än den på själva maskinen. Läraren håller denna mindre boll i ett isolerat handtag medan han lugnt förklarar allt detta för klassen. Damen på lådan har börjat se en aning svettig ut och det riktigt fräser om henne så fort hon rör aldrig så lite på sig. Man känner hur det luktar av statisk elektricitet i hela klassrummet.

Vikarien har nu förklarat färdigt och kliver fram med "jordkulan" för att ladda ur maskinen och den stackars flickan men lyckas i processen med att komma aningen för nära hennes högra lår med jorden. Med för nära menar jag ungefär en halvmeter genom vilken en knallblå blixt uppkommer och som med något som liknar en åskknall i miniatyr laddar ur henne och maskinen. 400 000 Volt laddas ur. Rakt genom hennes lår.

Tjejens lungor töms bokstavligen helt på luft då hon som en ren reflex vrålar rakt ut av smärta och faller av lådan hon står på och ihop på golvet brevid en lätt chockad vikarie. Det sprakar fortfarande om henne när hon hjälps på fötter och håret står åt alla håll som på en tecknad figur som (också) träffats av blixten.

Vi fick rast när vi skrattat färdigt. Maja, som hon hette, gick också med till kafeterian. Som jag minns det så haltade hon en aning.

I den lokala sunkblaskans nätupplaga publiceras ett antal ungefärligen lika sunkiga bloggar. Nu har dock en nykomling tagit priset. Här kan ni läsa det fantastiska alstret.

Att börja sitt bloggande med "Hur gör man nu för att verka intressant?" och därefter fortsätta med ett svamlande som går ut på att man är tråkig är inte direkt att sälja in sig själv. Att hon pekar dessutom i varannan mening ut brister med sig själv, vilket förvisso tyder på en viss självinsikt (jag är redan helt säker på att hon knappast saknar brister), gör inte det hela mer läsvärt. Det som knuffar henne över kanten är  dock nästa inlägg där hon på 164 ord lyckas beskriva att hon hade dåligt med ägg hemma i morse.

Snälla UNT, era bloggare måste inte matcha era usla övriga skribenter. Bloggarna kan få vara intressanta och bara för att man håller på med en sport är man inte automatiskt lämpad för att skriva. En chefsredaktör med förmåga att säga nej skulle kanske vara en god idé?

Angående mitt inlägg nedan om påhoppade Youtubbloggare så har nu båda de bloggar jag följer garvat/ondgjort sig över de båda videobloggare som jag refererade till (första gången jag sett något på nätet för någon av dem). Det är helt ok. Det är uppenbart nötter som gjort dessa klipp och det är ok att skratta åt det. Däremot skrämmer det mig att ingen av dessa, som jag uppfattar det, sansade män i 30-årsåldern inte reagerat över idioterna som skrivit i kommentatorsfälten.

Tur att jag är perfekt.

Jag har en ganska så väl utvecklad förmåga att se problem med det mesta. Där andra ser guld och gröna skogar ser jag ofta kalhyggen och aska. Detta är i vissa fall gott nog, och låt oss bejaka det, utan min förmåga att identifiera bekymmer på väg i min riktning skulle detta inte vara mycket till blogg. Mina bekymmer, er lycka alltså. Om man får vara inte så lite självförhärligande.

Problemet uppkommer när min förmåga att hitta fel står ivägen för min lycka. Jag ser fel och problem överallt, särskilt när jag är aningen stressad. Jag hittar glatt vattenskador, missljud i bilen och jobbet ska vi inte prata om.

Min vän humanisten (jag har en sådan) hävdade vid ett tillfälle att allas våra hjärnor är skapta på just detta sätt av rent evolutionsbiologiska skäl. De som förutsåg problemen hade helt enkelt större chans att bli ledare för flocken eller bara överleva. Detta var ett nog naturvetenskapligt resonemang för att jag skulle kunna acceptera det och ganska ofta kan jag numera betvinga mina problemfinnartankar med just det argumentet. Det är bara min förbannade förprogramerade hjärna som jävlas med mig.

Men jag har fortfarande inte lyckats få huvudet mitt att hitta bra saker i min omgivning särskilt ofta. Vi får se om en rejäl dos föräldrahormoner framöver kan råda bot på den saken.

Via Prankmonkeys blogg, som jag slaviskt följer, fick jag en länk till ett Youtubeinlägg. Det var, by the way, inte apan själv som tipsade utan någon i kommentatorsfältet. Jag såg inte ens klippet ordentligt utan registrerade ganska snabbt att det var en 14-åring (eller t.o.m. yngre) som lagt ut sin blogg i videoform, a la den där blonda kossan. Uppenbarligen hade länkaren tänkt att man skulle skratta åt människan i fråga och det hade jag säkerligen gjort om jag inte läst kommentatorsfältet på Youtube.

Helvete sådan rejäla dårar det finns.

Man kan förvisso ifrågasätta hur genomtänkt det är att lägga ut sig och sitt liv på nätet, men ingen människa förtjänar sådana kommentarer. Jag hade inte fattat vad nätmobbing var tidigare utan hade trott att det var något som aftonbladet och dess gelikar sensationslystet hittat på.

Kan någon därute förklara för mig. Varför? Det är en uppenbart litet osäker ung dam, som lämnat en blotta och då ska hon så klart mobbas sönder och samman. Sorgligt är vad det är.

Nu kan man argumentera att jag gav mig på en fjortonåring i föregående inlägg. Det är till viss del sant. Jag hävdar att hon är curlad osv (inget i närheten av vad som skrivs bland kommentarerna på Youtube, men i huvudsak är det vuxna människor som betett sig dumt som jag ger mig på och det finns ett ytterst viktigt skillnad: Sannolikheten för att hon eller föräldrarna (som är de som får den riktiga skopan) läser nedanstående borde vara ungefär noll. De som skriver inläggen på Youtube skriver i stort sett direkt till flickstackarn.

Det är en jävla skillnad på att säga något bakom någons rygg eller rakt i någons ansikte. Man skulle kunna hävda att vad man skriver gör en jävla skillnad också.

Hittade länkad artikel i Uppsalas främsta kräkmedel UNT. Briljant underhållande. Folk som andas genom munnen roar mig.

En snabb sammanfattning av storyn, för er som inte orkar läsa, går ut på att dottern minsann köpt ett "jätte dyrt" (särskrivningen gissar jag finns där inbyggd liksom) busskort, inte följt reglerna för detsamma och därmed åkt dit för en kontrollant.

Regeln den unga damen i fråga inte följt är att hon inte haft legitimation med sig trots att det tydligt står på kortet. Pappan hävdar bestämt att unga nåden minsann inte borde behöva det eftersom hennes enda leg är passet och det borde man inte behöva för att resa med UL. Nej, kära pappa, det behöver man inte. Inte om man har ett annat LEG! Vilket din söndercurlade dotter inte hade. Idiot!
Att saker och ting sedan står "finstilt" är inte skäl till att inte följa dem. Idiot i kvadrat!

Som jag ser det har UL gjort två fel. Det första är att de inte lät modern som också befann sig på bussen legitimera ungen. Det är trots allt gängse förfarande att man kan intyga att någon annan är den den är mot att man själv legitimerar sig och eventuellt skriver på något papper. Det andra felet är att de i slutet av artikeln ber om ursäkt. Hur fan kan de ursäkta sig när de följt sina egna regler och gnällspiken uppenbart är en idiot av rang?

Bilden i artikeln, som jag snott och publicerar nedan, är dessutom lysande. Man riktigt ser hur upprörda känslorna är och hur svagbegåvade de båda föräldrarna är. Darwinismen har fått ännu ett slag i ansiktet.

Mina kollegor på arbetsplatsen kommer idag hem från en båtresa. Många är de som inte tog sitt förnuft till fånga utan åkte med på den Åboresa som chefskapet planerat och fått arbetsplatsens ansträngda ekonomi att nästan gå i sank för.

Personligen åkte jag inte med. Officiellt finns flera mer eller mindre bra skäl till detta, men om sanningen ska fram så är det inte helt svårt att räkna ut hur det skulle komma att gå på båthelvetet och det var huvudskälet till att jag inte åkte med. Låt mig illustrerade detta med att förutsäga (jag har inte pratat med någon av dem som just kommit hem ännu) hur tiden spenderades på denna lilla "trip".

05.30 Bussen hämtar upp samtliga resenärer på arbetsplatsen. Den helt klart övervägande kommentaren i bussen är: "Oj, det är ju så tidigt" tätt följt av den lustiga "När får man ta första ölen?".
05.45 Någon tar första ölen.
07.00 Bussen är på båten och man drar sig till incheckning, hytt och frukost.
07.02 Gnället duggar tätt. "Vem fan trodde att vi skulle stå ut i C-hytt?" Detta såklart trots att detta varit klargjort från början. Man försöker få byta hytt mot en billig penning men eftersom ABB kommit på samma sak finns inga bättre hytter kvar.
07.05 Frukosten dög inte heller. Gnället fortsätter och den tidiga starten på dagen gör sig påmind. Samtliga är småsura. Antingen för att de är missnöjda med arrangemanget eller för att de är sura på de andra som gnäller hela tiden.
08.00 Fortbildningen påbörjas. Antagligen kläms denna in för att göra hela arrangemanget avdragsgillt. Eftersom man misslyckats med att hyra in en extern föreläsare får en av avdelningscheferna hålla i det hela. Han jobbar en aning i motvind.
08.15 Någon tar andra ölen.
09.00 Den inledande föreläsningen är över. Nu är det dags för "bikupediskussioner". Alla går till sitt och klagar istället för att jobba. "Skulle inte det här vara lite kul. Fan vad han är tråkig".
09.30 Den grupp som ägnade diskussionstiden åt att ge sig in i whiskeyträsket börjar bli lite gladare.
09.30-12.00 Fortbildningen fortgår. Samtliga är missnöjda, utom de som tog det modiga whiskeybeslutet (se ovan).
12.30 Lunch. Samtliga tar en öl eller ett glas rosé till maten. Stämningen börjar infinna sig. Mellanchefen ska ju trots allt hålla käft resten av dagen/kvällen.
13.30-19.00 Förberedelser inför kvällen. Man handlar sin dos i tax free-shopen. Man dricker delar av den och tar i processen på sig för mycket nyinhandlad lukta gott. Det är privatfest i en del hytter medan andra dricker öl och Jäger i baren. "Stor stark 59 SEK. Stor stark + Jäger 62 SEK". Gissa om det är på väg åt helvete.
19.00 Buffé. Som det klagas på. Första personen droppar av efter överambitiöst alkoholintag. Här börjar man inse problemet. På en vanlig personalfest kan man festa på ganska bra för om någon skulle bli för förfriskad kan personen i fråga ganska obemärkt smita hemåt. Här kommer man inte undan. Alla ser, fotar och ler.
20.30 Buffén är färdigmassakrerad. En knapp fjärdedel av styrkan går och lägger sig efter att ha blivit "trötta" medans resten ger sig ut på upptäcksfärd.
21.00 Någon har hittat karaoken och släpar upphetsat med sig resten dit.
21.45 Större delen av min arbetsplats har gjort bort sig inför en blandad publik av oförstående finnar och svenskar som skäms över att vara svenskar.
23.00 Man invaderar dansgolvet. En grupp svarvare från ABB blir brutalt bortschasade och kvällens första handgemäng uppstår. Det avtar ganska snart och man blir gråtmilda och tar en öl i baren tillsammans. Man måste ju ändå hålla ihop mot de där finnarna med sitt jävla "diskotansen".
23.30-03.00 Man droppar av en och en efter att 1) ha blivit för full, 2) ha gjort bort sig enormt, 3) ha druckit ännu mer, 4) ha insett att man är för full.
03.00 Några av de som hållit ut längst ska gå och lägga sig och inser att den enda personen i hytten som de delar, som redan sover är en utmärkt måltavla för ett lustigt spratt.
03.12 Bilder och filmer av tre män i yngre medelåldern som molesterar en fjärde finns på nätet (youtube). Den fjärde vaknar inte.
05.00 Båtjäveln når åter Svensk hamn och det är dags att kliva på bussen. En skallgångskedja annordnas efter en saknad person. Han lommar senare fram av sig själv med en fortfarande svinfull finska i hasorna som vill ha hans nummer. Han ser lätt besvärad ut då alla vet att han har en sambo där hemma.
05.15-08.30 Det är en slagen samling som åker hemåt. Man pratar knappt med varandra efter gårdagens eskapader. När man stannar bussen för att äta frukost vinglar minst två in på muggen och kräks. En tyst överenskommelse finns att aldrig mer prata om den här resan. I alla fall inte om vad som hände efter lunch.

Nu kan man lätt tro att det rör sig om en vårdavdelning i Säffle (intet ont om den) eftersom det finns en fördom om att arbetare minsann kan uppföra sig som ovan, men jag hyser inget tvivel om att mina, ändå, ytterst intellektuellt inriktade arbetskamrater skulle kunna hemfalla till ovanstående övningar.

Jag känner mig ytterst nöjd med att jag stannade hemma, jobbade och skolkade från det goda livet på finlandsfärjan.




Edit: Jag har nu träffat ett par ur den slagna styrkan. Ovanstående är nog inte sanning, men inte heller så långt därifrån.

Ibland är blir jag lite avundsjuk på folk utan moral eller skrupler. För visst vore det väl trevligt att kunna sko sig på andra, tjäna massa pengar enkelt och gå i självvald pension? Ett sätt är naturligtvis att ge sig på människor som saknar något oerhört mycket i sitt liv. Låt oss t.ex. ge oss på par som drabbats av ofrivillig barnlöshet. De borde gripa varje halmstrå som de överhuvudtaget kan gripa efter. Om vi då kan sälja dem halmstrået för dyra pengar borde vi kunna göra oss en liten hacka. Ytterligare en fördel med våra måltavlor är naturligtvis att de antagligen har ganska gott om pengar, barn kostar ju trots allt en slant att ha.

Ovanstående har ett företag i England tagit fasta på. För 6100 kr kan man köpa sig en fertilitetsdosa med vilken man kan bestämma kvinnans mest fertila dag i månaden och slippa att nuppa på övriga. Länk.

6100 spänn?! Snacka om att skära guld med kniv. Dessutom lovar man pengarna tillbaka om man inte blivit gravid inom ett år. Här snackar vi verkligt utstuderat lurendrejeri. Antagligen hade ett hyfsat stort antal av kvinnorna blivit gravida ändå inom ett år, och där kan man ju lyfta ut pengarna direkt. När det gäller de övriga så kan man nog räkna med att flera av paren blivit så less på att försöka skaffa barn att de inte orkar ge sig in i processen att få tillbaka sina slantar. De övriga kan man väl till en början betala tillbaka pengarna till, men hur lång tid tror ni att det tar innan företaget går i konkurs när man väl sålt ett stort antal dosor? Då får man inte sina pengar tillbaka och lurendrejarna skrattar hela vägen till Monaco.

Vore det inte billigare att helt enkelt köpa ägglossningstest på apoteket för en hundring per månad? Jämfört med fertilitetsdoselurendrejeriet så räcker det ju ändå till ca 5 års tester.

Fler olyckliga människor att tjäna grova pengar på som jag kommer på spontant:
1) Män med håravfall.
2) Singlar i alla åldrar.
3) Folk som börjar bli gamla men vill vara unga.
4) Små barn med godis.

Problemet är bara att en ganska rejält utvecklad industri att sko sig finns kring alla ovanstående. Tricket borde vara att finna en olycklig grupp att rikta in sig på att sälja dyra overksamma preparat till som ingen annan redan exploaterat.

EMOs?

Fast de vill ju vara olyckliga. Kanske finns det en liten grupp lyckliga EMOs som man kan lova att göra olyckliga mot en billig penning?

Ibland häpnar man. När far- och moderskapet var i stan för besök plockade de upp en aftonbladet i pappersvariant. Detta eftersom de är gamla och 1) gillar aftonbladet (jag skäms) 2) inte riktigt förstått sig på internet. Bläddrandes i denna hittade jag guld. Det var ett tag sedan och Svedalas senast simstjärna Sarah (med tyst h?) Sjöström hade just slagit världsrekord. Poserandes i aftonbladet fanns mamma, pappa och två småsyskon, samtliga, förklarligt nog, såg glada ut. Mamma Jenny hade tagit på sig finstassen.

En stass som visade en aning mer hud än vad någon av oss ville se.

Ta en titt nedan så kopplar ni nog. Hur tänkte hon? "En av Sveriges största kvällstidningar kommer knallandes med kameran så jag tar på mig något som möjligen passar en vältränad 18-åring och visar upp min trebarnskagge för svenska folket? Jag vet inte hur det är med er, men jag blir rätt tänd av det här."

Dessutom tror jag att hon visar upp vad som skulle kunna kallas för en "vinnarblick". En sådan där glödkolsblick som inte ens Arnold med hjälp av specialeffekter kan åstadkomma. Gissa vem av de båda föräldrarna som kastade i 4-åriga Sarah från en brygga, tvingade henne att börja simma på rekordtid och sedan hållit motivationen uppe med tillrop som "en dag ska du bli bäst i världen"?  Jag skulle fan också slå världsrekord i vattenlek om hon stod på bassängkanten och vrålade. Enda problemet är att jag skulle bara vara snabb åt ena hållet, bort från henne. Om hon dessutom hade på sig finstassen skulle jag paddla på med överljudsfart.

Och då pratar vi självklart om ljudhastigheten i vatten.

Så var den här. Dagen jag så länge fruktat: Söndagarnas söndag. Sista dagen på semestern.

I vanliga fall har jag ett ambvivalent förhållande till söndagar. De är lediga, men samtidigt smyger sig ångesten inför en helt ny arbetsvecka på under dagen. Lördagarna är självklart bäst: Man har en ledig dag med utsikten om ännu en. Fredagarna är inte heller dåliga: Man varvar ned på jobbet och har hela två lediga dagar framför sig när fredagsölen är urdrucken.

Söndagarna är nog trea på min lista, möjligen delar de andraplatsen. Denna söndagarnas söndag ligger dock knappast på prispallen. Maken till jobbångest finns inte.

Det är länge sedan jag återvände till denna rubrik nu, vilket torde vara ett resultat av semestern och, därmed, mina möjligheter att undvika människor jag inte tycker om. Vad man däremot alltid måste släpa sig iväg och göra är att handla. När man tillslut ställt ifrån sig semestergroggen på altanbordet och knallat de grovt asfalterade 500 metrarna till vårt lokala och överprissatta sunk-ICA så möts man av en bod vilken sällan blir städad ordentligt, mat vars datum allt som oftast går ut imorgon och surkassörskan.

Surkassörskan är på intet vis en ytterligare manifestation av Soup-Nazi (det rör sig om ett avsnitt i Seinfeld, för er som inte vet och därmed var döda under 90-talet) konceptet utan snarare dess antites. Där soup-Nazi var så skicklig i sin yrkesutövning att folk köpte hans soppa TROTS hans uppenbara attitydproblem är surkassörskan ganska dålig på sitt. Hon sitter håglös i kassan och hälsar en med ett så vagt och fladdrigt "Hej" att det kunnat passa i Little Britain.

Hon tycks inte ha någon som helst personlighet. Min teori är att hon äter någon form av personlighets- och viljedödade psykofarmaka burkvis. Hon jobbar långsamt, överdrivet noga och tycks innerligt hata sitt jobb. Att leva i den tillvaron och att med ett sådant eftertryck visa vareviga kund som passerar under en arbetsdag att man verkligen inte vill vara där är en konst som det i det närmsta krävs en fransman för att klara av. Hon gör det dock med bravur. Hon fortsätter surt att hata sitt jobb och ser noga till att vi vet om det och att vi inte känner oss välkomna.

I viss mån får man beundra henne. Att så konsekvent stå upp för att man hatar sin tillvaro och dessutom uppenbarligen vara inkapabel att göra något åt dito måste ses som berömvärt även om jag personligen någonstans strävar efter lycka.

Kan det vara så att surkassörskan blir lycklig av att vara olycklig?

En nära vän till mig har utvecklat en teori om att alla har en superhjältekraft. Det är något högst vardagligt som man har en underlig talang att utföra väldigt väl. Till exempel är hans superhjältekraft att han duschar ytterst snabbt. Han hävdar att han dessutom blir ren, medan vi andra tvivlar.

En ofrånkomlig följd av att han presenterade denna teori för mig är naturligtvis att jag funderar över min och personer i mina omgivningars superhjältekraft. Min hustru, för att ta någon ytterst närstående, har en i det närmsta otäck förmåga att plocka ut den bästa maträtten på menyn när man är ute och äter. Det är på nivån att hennes far ALLTID byter till den rätt hon valt om hon inte tar samma som honom. Varför han inte väntar med att beställa till efter henne har jag ingen aning om.

Min superhjältekraft då? Där har jag funderat en del och inte riktigt kommit till konsensus. Min hustru hävdar att det borde vara att störa sig på småljud. Saker som vibrar i bilen, folk som tuggar popcorn med öppen mun på bio och så vidare. Jag tror tyvärr att hon har rätt. Jag önskar bara att jag vore mer som George Costanza. Som det är nu knyter jag näven i fickan och svär tyst, medan George hade farit ut och gått i handgemäng med dessa mouthbreathers som inte klarar av att tugga med käften stängd bland folk.

Nu blev jag förbannad bara vid tanken. Jag hatar när hustrun har rätt om mina brister. Hon har alltid rätt när det gäller mina brister. Kan man ha två superhjältekrafter?

Att aftonbladet (det är en gemen med flit) är en skittidning kan vi väl vara överens om. Intet kontroversiellt i detta. Underhållande att läsa kan dock de stackars nyutexade praktikanternas alster vara och appropå mitt förra inlägg så kan ni få roa er med att läsa följande länk.

För det första är det en ickenyhet. Läsvärt är det knappast och bilden de skakat fram på den flinande idioten är inte heller särskilt smickrande. Insatsen som journalist sedan gått ut på att skriva en tämligen usel ingress (interpunktionen ska vi inte tala om) och i övrigt på papper plita ned vad den stackars forskaren sagt i telefonintervjun. Från inspelningen vill säga. Hela "artikeln" är ett enda långt citat bortsett från ingress och mellanrubriker!

Vilka citat sedan:

"Sista dagen på semestern ska man passa på att njuta så mycket man kan. Och det ska man fortsätta med. Livet är inte över bara för att man börjar jobba." No shit Sherlock?

”Ett av de bästa råden är att börja mitt i veckan så att det blir nära till helgen. Börja en onsdag eller torsdag.” Och hur många har den möjligheten? Såvida de inte förkortar sin semester förstås...

"En övning som fungerar bra är en ögonövning. Rör ögongen upp, ner, till sidorna, på diagonalen och till sist i cirklar. Tio gånger åt varje håll." Va? Vad i helvete? Om jag började göra det här skulle nog folket på kontoret ringa killarna med vita rockar ganska omgående.

Och så fortsätter det. En givande blandning av floskler och idioti. Att överhuvudtaget publicera dyngan borde vara straffbart. Humanioraforskare ÄR dumma på riktigt.

Nu känns det i alla fall bättre. Tack snälla aftonbladet. Tack för att ni visar mig att mitt jobb inte är så farligt ändå. Jag skulle kunna ha blivit journalist och fastnat i wendela-träsket på er redaktion.

Snart är det dags igen. 11 månaders ouppskattat slit som ger mig magsår, huvudvärk och en rätt så knaper lön. Jag börjar jobba igen efter semestern om en vecka.

Det är ingen dålig ångest som kommer krypande när man tänker på ovanstående.

Det är att jämföra med söndagsångesten inför en ny arbetsvecka. Dumt nog brukar jag spendera minst halva söndagen med att gruva mig inför morgondagen, vilket får till följd att jag knappast känner mig riktigt ledig på söndagar. Huvudet börjar mala så smått på måndagens arbetsuppgifter och även om detta underlättar måndagens arbetspass så borde jag väl få vara ledig när jag på pappret är just ledig? Dum som man är så lever man i morgondagen istället för i nuet.

Nu har jag alltså en vecka av ovanstående ångest framför mig. Det är nämligen så jag fungerar: Om jag kan förstöra något fint för mig själv, så gör jag också det. Fast kanske hjälper det en aning att skriva av sig här, det är ju trots allt det syfte som mitt blogghorande har. Jag går på bloggatan mot att ångesten släpper en aning.

Min pimp borde ge mig Prozac. Mitt crack på bloggbordellen.