Folk jag inte vill bli som (del 4)
Det är länge sedan jag återvände till denna rubrik nu, vilket torde vara ett resultat av semestern och, därmed, mina möjligheter att undvika människor jag inte tycker om. Vad man däremot alltid måste släpa sig iväg och göra är att handla. När man tillslut ställt ifrån sig semestergroggen på altanbordet och knallat de grovt asfalterade 500 metrarna till vårt lokala och överprissatta sunk-ICA så möts man av en bod vilken sällan blir städad ordentligt, mat vars datum allt som oftast går ut imorgon och surkassörskan.
Surkassörskan är på intet vis en ytterligare manifestation av Soup-Nazi (det rör sig om ett avsnitt i Seinfeld, för er som inte vet och därmed var döda under 90-talet) konceptet utan snarare dess antites. Där soup-Nazi var så skicklig i sin yrkesutövning att folk köpte hans soppa TROTS hans uppenbara attitydproblem är surkassörskan ganska dålig på sitt. Hon sitter håglös i kassan och hälsar en med ett så vagt och fladdrigt "Hej" att det kunnat passa i Little Britain.
Hon tycks inte ha någon som helst personlighet. Min teori är att hon äter någon form av personlighets- och viljedödade psykofarmaka burkvis. Hon jobbar långsamt, överdrivet noga och tycks innerligt hata sitt jobb. Att leva i den tillvaron och att med ett sådant eftertryck visa vareviga kund som passerar under en arbetsdag att man verkligen inte vill vara där är en konst som det i det närmsta krävs en fransman för att klara av. Hon gör det dock med bravur. Hon fortsätter surt att hata sitt jobb och ser noga till att vi vet om det och att vi inte känner oss välkomna.
I viss mån får man beundra henne. Att så konsekvent stå upp för att man hatar sin tillvaro och dessutom uppenbarligen vara inkapabel att göra något åt dito måste ses som berömvärt även om jag personligen någonstans strävar efter lycka.
Kan det vara så att surkassörskan blir lycklig av att vara olycklig?
Surkassörskan är på intet vis en ytterligare manifestation av Soup-Nazi (det rör sig om ett avsnitt i Seinfeld, för er som inte vet och därmed var döda under 90-talet) konceptet utan snarare dess antites. Där soup-Nazi var så skicklig i sin yrkesutövning att folk köpte hans soppa TROTS hans uppenbara attitydproblem är surkassörskan ganska dålig på sitt. Hon sitter håglös i kassan och hälsar en med ett så vagt och fladdrigt "Hej" att det kunnat passa i Little Britain.
Hon tycks inte ha någon som helst personlighet. Min teori är att hon äter någon form av personlighets- och viljedödade psykofarmaka burkvis. Hon jobbar långsamt, överdrivet noga och tycks innerligt hata sitt jobb. Att leva i den tillvaron och att med ett sådant eftertryck visa vareviga kund som passerar under en arbetsdag att man verkligen inte vill vara där är en konst som det i det närmsta krävs en fransman för att klara av. Hon gör det dock med bravur. Hon fortsätter surt att hata sitt jobb och ser noga till att vi vet om det och att vi inte känner oss välkomna.
I viss mån får man beundra henne. Att så konsekvent stå upp för att man hatar sin tillvaro och dessutom uppenbarligen vara inkapabel att göra något åt dito måste ses som berömvärt även om jag personligen någonstans strävar efter lycka.
Kan det vara så att surkassörskan blir lycklig av att vara olycklig?
Kommentarer
Trackback
