Argamannen

Det finns få saker jag hatar så mycket som att handla saker som jag inte vet något om. Om det rör sig om ett intresse kan jag till och med finna nöje i det hela, som när det t.ex. gäller skivor. Vanligen är det dock en pina.
Jag må vara en konsument av stora mått (fast jag försöker att inte vara det) men själva shoppandet är meningslöst och hemskt. Nu står nya jeans på listan och det är det värsta av allt. En massa provande med slemmiga butiksbiträden som ska "hjälpa till". Brrr.

Dessutom ska det köpas in en nygammal förstärkare. Eftersom vår, tämligen färska, flytt gett oss lite extra utrymme så behöver jag en ny förstärkare (högtalare finns redan) och, let me tell you, hifiträsket är inte grunt. En begagnad stärkare kommer att ge mig så mycket mer för pengarna, men att hitta en vettig i detta jätteutbud tar sin lilla tid.
Tack och lov för internet dock. Där får nördarna nörda loss, och sanningen står att finna.

Men hur fan kan någon lägga 35 000 kr på en förstärkare? Dessutom begagnad.

Ibland blir man bara så förvånad. Vissa personer tycks se det som sin uppgift i livet att få hjälp av andra och sedan inte ägna detta en tanke. Till och med på den nivån att man ser det som så självklart att man inte riktigt orkar lyssna till den hjälp man får. Spännande.

Jag har minst sagt tröttnat. Tiden när TV 4 för första gången hittade hem till mina föräldrars stuga och reklamTV gjorde intåg i mitt liv är sedan länge passerad. Då kunde man till och med se fram emot reklamen eftersom det nästan kändes som att gå på bio. Jag är antagligen en av de sista i konungariket Sverige som upplevde denna känsla.
Numera blir jag så frustrerad av reklam att jag är beredd att rösta på piratpartiet (vilka inte kan argumentera för sin sak, men det är en annan diskussion). Jag inbillar mig att fildelningens oomtvistbara succé åtminstone delvis grundar sig i att man slipper se reklamen i de serier man följer. Det, och att man kan klippa iväg 4 avsnitt av Weeds på raken om man vill.
Sitter här med mina 25 kanaler utan något vettigt att se och dessutom bryts detta nonsens hela tiden av reklam. Är det dags att bojkotta samtliga företag som använder sig av TV-reklam? Skulle det hjälpa? Kanske, om man skapar opinion genom att använda sig av TV-reklam?

Eller är en Facebook-grupp framtidens melodi?

På tal om tränande (se nedan) så undrar jag stilla vad som sker med folk som håller på med just detta. Förutom att de utveckar större muskler/kondition/längre livslängd så tycks tränandet tämligen tätt åtföljas av en oemotståelig lust att tala om för resten av bekantskapskretsen att de också borde träna. Och exakt hur de borde gå till väga.

Jag vill inte träna. Jag har provat men tagit ett vuxet beslut på att det inte är för mig. Jag gillade inte att vänta på maskiner, stånka och pusta i närvaro av andra (som inte är min fru) eller duscha liiiite för nära killarna med hockeypung (det skummaste var när jag var ensam i en av fem duschar (tog en i hörnet) och en av hockeypungskillarna nödvändigtvis skulle ta duschen bredvid mig).

Poängen är hur som helst att det är mitt beslut. Om jag börjar knarka och tycker att det är trevligt så pådyvlar jag inte samtliga i min bekantskapskrets detta med den yttersta frenesi. Det finns ingen annan aktivitet där detta tycks socialt accepterat förutom när det gäller träning. Så om jag kunde få vara mitt vanliga taniga jag hädanefter så skulle jag vara tacksam. Jag meddelar inte högt och ljudligt varje lunch vilka muskelgrupper som sluppit röra på sig idag, så ta hinten och undvik att meddela vilken rackarns triceps som du har ont i dag. Du är dum och har dig själv att skylla.

Jag säger som min morbror: "De säger att man kan leva tio år längre om man springer en mil tre gånger i veckan, men ett snabbt överslag visar att man sprungit bort alla åren. Hellre dör jag vid 70 än vid 80 om jag bara slipper springa hälften av min fritid".

Om jag dessutom kunde slippa att bli av med 10 år av mitt liv på att höra på hur andra beskriver hur jag borde träna så...

Det har gått två friska år sedan jag i desperation vände mig till bloggvärlden för att få den uppmärksamhet jag egentligen förtjänar i verkligheten. Det har gått sådär, men jag har mig själv att skylla. Att vara arg tar på krafterna och bloggandet har fått stryka på foten.

Skämt åsido, så har det mest handlat om att jag förut varit arg främst vad det gäller jobbet, och eftersom det rör sig om till viss del sekretessbelagda saker har jag inte kunnat orera loss som jag velat. Nu har jag tagit ett nytt beslut. Bort med det gamla och dags för en energirik nystart. Numera ska jag unvika jobbet (till viss del) i mitt bloggande. Det finns säkerligen nog med irritationsmoment i min helt privata vardag för att fylla detta forum med stinkande självförakt och hat mot alla andra i hela världen. De är ju trots allt idioter. Eller nåt.

Fast egentligen handlar det mest om att kunna avreagera sig utan att behöva träna.