Argamannen

Facebook borde väl kanske få sig en känga men å andra sidan förstår jag inte riktigt vad folk har emot ansiktsboken. Möjligen spelar de förbannat fult när man måste ge bort sina rättigheter till bilder och annat men mestadels tycks folk klaga över funktionen och den bakomliggande tanken, vilket jag inte hajar. Det är väl utmärkt att kunna återuppta bekantskapen med gamla vänner. Att mina kompisar sedan motvilligt använder det med någon form av akademisk avsky får väl stå för dom. Jag tycker att facebook i måttliga mängder är helt ok.

Nu hör till saken att jag blivit kontaktad av ett antal av mina gamla klasskamrater, inget ont i det, hemifrån. Eftersom jag är bördig från ett liten håla så innebär detta också att inte alla mina klasskamrater (ingen faktiskt) vandrat samma bana som jag gjort. Faktum är att medan jag gjort en mindre klassresa så har de blivit kvar i samma minimala by. Inget fel med det, men jag upptäcker hur jag själv ser ned på dem då jag ser hur de behandlar svenska språket.

Jag är själv ingen språkbegåvning, stavar som en kratta men jag särskriver i alla fall inte "mamma grupp" och "kaffe kopp". Jag riktigt känner hur det kryper i mig och jag vill genast kommentera och rätta. Och hånas.

Och sedan kommer den sura eftersmaken. Vad har jag för rätt att vara dryg? Det här rör sig om några av de mer omtänksamma och snälla människor jag känner och vad fasen spelar en särskrivning för roll?

Ibland ser jag ned på mig själv mer än jag ser ned på andra.

Ovanstående mening kan vara det vettigaste jag sagt/skrivit på länge.

Eller kanske snarare hjulbyte. Sommardäck på.

Förutom att det känns förbannat skönt att det är sommar på gång och att man kan börja nyttja sin livskvalitet till trädgård, så finns det få saker som gör en så glad som hjulmuttrar som inte rostat fast. Fast faderns gamla trick med ett rejält rör till hävarm är inte helt fel heller. Det, och lite fett.

Någon gång ska jag ondgöra mig över folk som bloggar om oväsentligheter...

Mitt första försök att ge igen på bloggosfären (som det så fint och äckligt wannabeakademiskt kallas) fick om intet. Anfall är bästa försvar var min devis då jag glatt klistrade in nedanstående i kommentarfältet på "desajn-konstruktörens" lätt rosaluddiga sida.

Hon fegade ur.

Censurerad minsann. Det var kanske första gången.

Hur orkar folk? Att springa in på andras bloggar och snabbt klippa in kommentarer i reklamsyfte för sin egen blogg (antagligen i syfte att få fler besökare) slår mig som motsvarigheten till att hälsa på okända människor på stan bara för att kunna säga att man känner fler människor än grannen.

Äntligen har Arga mannen drabbats av ovanstående (se nedan) och kan gå loss i ren och pur irritation. Någon riktig ilska orkar jag inte arbeta upp.

Samtliga reklamrelaterade kommentarer kommer från och med nu att följas av nedanstående som svar på vederbörandes blogg. Det får dock lov att bli två versioner; en till "träffletarna" och en till dem som vill sälja något.

"Så du har inga besökare på din fattiga blogg? På annat sätt kan jag åtminstone inte tolka det faktum att du behöver våldföra dig på min blogg genom att kommentera den i syfte att jag ska besöka din. Nåväl, nu har du fått som du ville. Jag har tittat in, du har fått ytterligare en träff i statistiken och vi har skapat trafik på det allsmäktiga internätet. Hoppas du känner dig lite populärare."

"Tack, men nej tack. Jag vill inte köpa viagra/få ny design på min blogg/köpa dina barn till en billig penning. Om jag skulle vilja göra något av ovanstående skulle jag ägna mig åt att själv söka upp lämplig person/företag som kan sälja mig tjänsten/varan, precis som i den ickeelektroniska världen. Om du däremot har uppfunnit någon form av "Reklam, nej tack!"-skylt som fungerar på internet är du välkommen att posta ännu en kommentar på min blogg. Du kommer att mötas av respekt, beundran och en hög med pengar."

Vi får väl se om det tar skruv.

Holy shit. Jag ska tydligen bli farsa...

Är lite i chocktillstånd, men samtidigt glad. Jag har verkligen inget emot det, men å andra sidan var det inte jätteplanerat. Ytterligare en sida är i och för sig att vi nog ändå hade tänkt börja försöka ändå om ett halvår eller så.

Coolt. Häftigt. Mindboggling. Skrämmande som fan. Och roligt.