Argamannen

Facebook borde väl kanske få sig en känga men å andra sidan förstår jag inte riktigt vad folk har emot ansiktsboken. Möjligen spelar de förbannat fult när man måste ge bort sina rättigheter till bilder och annat men mestadels tycks folk klaga över funktionen och den bakomliggande tanken, vilket jag inte hajar. Det är väl utmärkt att kunna återuppta bekantskapen med gamla vänner. Att mina kompisar sedan motvilligt använder det med någon form av akademisk avsky får väl stå för dom. Jag tycker att facebook i måttliga mängder är helt ok.

Nu hör till saken att jag blivit kontaktad av ett antal av mina gamla klasskamrater, inget ont i det, hemifrån. Eftersom jag är bördig från ett liten håla så innebär detta också att inte alla mina klasskamrater (ingen faktiskt) vandrat samma bana som jag gjort. Faktum är att medan jag gjort en mindre klassresa så har de blivit kvar i samma minimala by. Inget fel med det, men jag upptäcker hur jag själv ser ned på dem då jag ser hur de behandlar svenska språket.

Jag är själv ingen språkbegåvning, stavar som en kratta men jag särskriver i alla fall inte "mamma grupp" och "kaffe kopp". Jag riktigt känner hur det kryper i mig och jag vill genast kommentera och rätta. Och hånas.

Och sedan kommer den sura eftersmaken. Vad har jag för rätt att vara dryg? Det här rör sig om några av de mer omtänksamma och snälla människor jag känner och vad fasen spelar en särskrivning för roll?

Ibland ser jag ned på mig själv mer än jag ser ned på andra.

Ovanstående mening kan vara det vettigaste jag sagt/skrivit på länge.