Argamannen

Snart är det dags igen. 11 månaders ouppskattat slit som ger mig magsår, huvudvärk och en rätt så knaper lön. Jag börjar jobba igen efter semestern om en vecka.

Det är ingen dålig ångest som kommer krypande när man tänker på ovanstående.

Det är att jämföra med söndagsångesten inför en ny arbetsvecka. Dumt nog brukar jag spendera minst halva söndagen med att gruva mig inför morgondagen, vilket får till följd att jag knappast känner mig riktigt ledig på söndagar. Huvudet börjar mala så smått på måndagens arbetsuppgifter och även om detta underlättar måndagens arbetspass så borde jag väl få vara ledig när jag på pappret är just ledig? Dum som man är så lever man i morgondagen istället för i nuet.

Nu har jag alltså en vecka av ovanstående ångest framför mig. Det är nämligen så jag fungerar: Om jag kan förstöra något fint för mig själv, så gör jag också det. Fast kanske hjälper det en aning att skriva av sig här, det är ju trots allt det syfte som mitt blogghorande har. Jag går på bloggatan mot att ångesten släpper en aning.

Min pimp borde ge mig Prozac. Mitt crack på bloggbordellen.