Konsten att nästan döda en medmänniska.
En gång i tiden, när jag gick på gymnasiet, hade vi en vikarie i fysik. Vår ordinarie lärare var väldigt bra, men den här killen var något extra. Han var nog inte särskilt bra på fysik, men han kunde konsten att behålla vår uppmärksamhet. Det som stod på programmet var inledande ellära och precis som alla andra fysiklärare hade han plockat fram den gamla hederliga Van-Der-Graaffen. Detta är en maskin i vilken man alstrar en sjujävla spänning (faktiskt runt 400 000 Volt) för att kunna användas till experiment. Man får å andra sidan nästan ingen ström alls vilket gör den tämligen ofarlig att leka en aning med.
Man kan visa flera olika experiment med denna, till exempel hur små laddade kulor reagerar på varandra och, roligast av allt, man kan få en elevs hår att stå på ända om de håller i generatorn medan den laddas upp. Detta stod naturligtvis på programmet och en av de nättare damerna i klassen kallas fram för att få kliva upp på den plastlåda som används som isolator mot golvet. Hon tar tag i maskinens stora metallboll och maskinen sätts igång. Hennes hår ställer sig på ända och hon påminner lite lätt om en maskros där hon tronar framme vid katedern. Klassen garvar lite lagom men inte så mycket som den snart kommer att göra.
När experimentet är klart ber vikarien henne att stå kvar på lådan, han stänger av maskinen och varnar henne för att kliva ned. Hon är ju nämligen uppladdad nu, se bara på hennes hår, och om hon går ned och börjar ta i saker kommer hon att laddas ur. Problemet är bara det att om hon gör det kommer hon ju att få en massa stötar som gör ont, och det är ju inte meningen. Istället ska han ladda ur henne och maskinen på en och samma gång.
Detta görs genom att man ansluter en jordkabel till själva metallbollen som hon står och håller händerna emot. I jordkabelns ände finns ännu en metallboll, något mindre än den på själva maskinen. Läraren håller denna mindre boll i ett isolerat handtag medan han lugnt förklarar allt detta för klassen. Damen på lådan har börjat se en aning svettig ut och det riktigt fräser om henne så fort hon rör aldrig så lite på sig. Man känner hur det luktar av statisk elektricitet i hela klassrummet.
Vikarien har nu förklarat färdigt och kliver fram med "jordkulan" för att ladda ur maskinen och den stackars flickan men lyckas i processen med att komma aningen för nära hennes högra lår med jorden. Med för nära menar jag ungefär en halvmeter genom vilken en knallblå blixt uppkommer och som med något som liknar en åskknall i miniatyr laddar ur henne och maskinen. 400 000 Volt laddas ur. Rakt genom hennes lår.
Tjejens lungor töms bokstavligen helt på luft då hon som en ren reflex vrålar rakt ut av smärta och faller av lådan hon står på och ihop på golvet brevid en lätt chockad vikarie. Det sprakar fortfarande om henne när hon hjälps på fötter och håret står åt alla håll som på en tecknad figur som (också) träffats av blixten.
Vi fick rast när vi skrattat färdigt. Maja, som hon hette, gick också med till kafeterian. Som jag minns det så haltade hon en aning.
Man kan visa flera olika experiment med denna, till exempel hur små laddade kulor reagerar på varandra och, roligast av allt, man kan få en elevs hår att stå på ända om de håller i generatorn medan den laddas upp. Detta stod naturligtvis på programmet och en av de nättare damerna i klassen kallas fram för att få kliva upp på den plastlåda som används som isolator mot golvet. Hon tar tag i maskinens stora metallboll och maskinen sätts igång. Hennes hår ställer sig på ända och hon påminner lite lätt om en maskros där hon tronar framme vid katedern. Klassen garvar lite lagom men inte så mycket som den snart kommer att göra.
När experimentet är klart ber vikarien henne att stå kvar på lådan, han stänger av maskinen och varnar henne för att kliva ned. Hon är ju nämligen uppladdad nu, se bara på hennes hår, och om hon går ned och börjar ta i saker kommer hon att laddas ur. Problemet är bara det att om hon gör det kommer hon ju att få en massa stötar som gör ont, och det är ju inte meningen. Istället ska han ladda ur henne och maskinen på en och samma gång.
Detta görs genom att man ansluter en jordkabel till själva metallbollen som hon står och håller händerna emot. I jordkabelns ände finns ännu en metallboll, något mindre än den på själva maskinen. Läraren håller denna mindre boll i ett isolerat handtag medan han lugnt förklarar allt detta för klassen. Damen på lådan har börjat se en aning svettig ut och det riktigt fräser om henne så fort hon rör aldrig så lite på sig. Man känner hur det luktar av statisk elektricitet i hela klassrummet.
Vikarien har nu förklarat färdigt och kliver fram med "jordkulan" för att ladda ur maskinen och den stackars flickan men lyckas i processen med att komma aningen för nära hennes högra lår med jorden. Med för nära menar jag ungefär en halvmeter genom vilken en knallblå blixt uppkommer och som med något som liknar en åskknall i miniatyr laddar ur henne och maskinen. 400 000 Volt laddas ur. Rakt genom hennes lår.
Tjejens lungor töms bokstavligen helt på luft då hon som en ren reflex vrålar rakt ut av smärta och faller av lådan hon står på och ihop på golvet brevid en lätt chockad vikarie. Det sprakar fortfarande om henne när hon hjälps på fötter och håret står åt alla håll som på en tecknad figur som (också) träffats av blixten.
Vi fick rast när vi skrattat färdigt. Maja, som hon hette, gick också med till kafeterian. Som jag minns det så haltade hon en aning.
Kommentarer
Trackback
