Argamannen

Jag har en ganska så väl utvecklad förmåga att se problem med det mesta. Där andra ser guld och gröna skogar ser jag ofta kalhyggen och aska. Detta är i vissa fall gott nog, och låt oss bejaka det, utan min förmåga att identifiera bekymmer på väg i min riktning skulle detta inte vara mycket till blogg. Mina bekymmer, er lycka alltså. Om man får vara inte så lite självförhärligande.

Problemet uppkommer när min förmåga att hitta fel står ivägen för min lycka. Jag ser fel och problem överallt, särskilt när jag är aningen stressad. Jag hittar glatt vattenskador, missljud i bilen och jobbet ska vi inte prata om.

Min vän humanisten (jag har en sådan) hävdade vid ett tillfälle att allas våra hjärnor är skapta på just detta sätt av rent evolutionsbiologiska skäl. De som förutsåg problemen hade helt enkelt större chans att bli ledare för flocken eller bara överleva. Detta var ett nog naturvetenskapligt resonemang för att jag skulle kunna acceptera det och ganska ofta kan jag numera betvinga mina problemfinnartankar med just det argumentet. Det är bara min förbannade förprogramerade hjärna som jävlas med mig.

Men jag har fortfarande inte lyckats få huvudet mitt att hitta bra saker i min omgivning särskilt ofta. Vi får se om en rejäl dos föräldrahormoner framöver kan råda bot på den saken.