Midsommar och ickebloggandet.
Eftersom ingen vet att jag bloggar (vad jag tycker illa om det ordet), inte ens min kära hustru, så blir det knapert med dito på storhelgerna. Det är sällan man kommer undan med att plocka med sig burken in på muggen - såvida jag och hustrun inte är ensamma då - för att tokskriva i en halvtimme. Nu vet ni alltså varför den arga mannen varit så tyst på sistone. På nätet, vill säga.
Midsommar är en skum helg. Alla förväntar sig festernas motsvarighet till Herkules stordåd, gärna alla tolv på samma gång. Detta borgar för besvikelse. Sillen kan vara undermålig, kubbspelandet kan gå åt helvete och farbror Arne kan sno åt sig all snapsen. Och regnet! Regnet!
Ungefär allt i ovanstående irriterar mig. Gnäll och gnyl av ingen som helst nytta. Ge mig ett sexpack folköl, en eller två nypotatisar och ett gäng goda vänner. Det är en fullgod kväll i mina ögon.
Om inte mänskligheten hade denna strävan mot perfektion skulle alla vara så mycket lyckligare.
Och antagligen vara kvar i stenåldern.
Midsommar är en skum helg. Alla förväntar sig festernas motsvarighet till Herkules stordåd, gärna alla tolv på samma gång. Detta borgar för besvikelse. Sillen kan vara undermålig, kubbspelandet kan gå åt helvete och farbror Arne kan sno åt sig all snapsen. Och regnet! Regnet!
Ungefär allt i ovanstående irriterar mig. Gnäll och gnyl av ingen som helst nytta. Ge mig ett sexpack folköl, en eller två nypotatisar och ett gäng goda vänner. Det är en fullgod kväll i mina ögon.
Om inte mänskligheten hade denna strävan mot perfektion skulle alla vara så mycket lyckligare.
Och antagligen vara kvar i stenåldern.
Kommentarer
Trackback
