Argamannen

Så detta är mitt hundrade inlägg i den här bloggen. Det får det jämna talet till ära också lov att bli min svanesång. För er som inte känner till begreppet Svanesång så lyder wikipedias artikel som följer:

"Svanesång refererar till en mycket gammal föreställning om att knölsvanen (Cygnus olor) är helt stum under hela sitt liv, men att den är kapabel till att sjunga endast en oerhört vacker och hjärtskärande sång precis innan den dör."

Tydligen är sanningen den att knölsvanen inte alls är stum. Den sjunger däremot inte, den snarare väser och grymtar. Den sjunger inte heller när den dör. Jag kan inte tänka mig en mer passande titel på detta inlägg.

Det har förvisso varit trevligt och ibland nödvändigt att skriva av sig i den här bloggen, men nu stundar viktigare ting. Barnet är nära leverans, och jag har andra, hemliga, projekt på gång. Som ett sista litet fjäsk för er få som orkat följa mitt gnäll här har jag dock ansträngt mig en aning. Jag har roat mig med att som avslutande aktivitet läsa igenom en del gamla inlägg och valt ut några favoriter. De hittar ni nedan. Och förresten, innan jag glömmer det, tack för att ni kikade in ibland.

Innovationer på toaletten
Morsan med buken
Att skolka från det goda livet
Konsten att nästan döda en medmänniska
Pappa Mathz


Och därmed, mina damer och herrar, är det hela över.