Argamannen

Jag är utsedd till ordförande i ett litet utskott på jobbet. Det innebär inte mer än att jag är sammankallande och får några små uppdrag uppifrån ibland. Det är inget som är hugget i sten utan ibland vandrar detta ordförandeskap vidare.

Mitt problem är att folk så snart vi samlas i denna konstellation beter sig som småbarn. Det är helkört att få till någon form av mötesordning och folk är rent dumma i huvudet. Idag blev jag avbruten av samma tanthelvete fyra gånger på raken. Tillslut ställde jag mig upp och meddelade att jag tänkte lämna mötet med tanke på att jag ändå aldrig fick tala till punkt. Jag kunde riktigt se hur mötet delades upp i två delar. De som undrade vad i helvete jag höll på med och de som i tyst beundran var stenhårt på min sida. De som var lika förbannade som jag.

Mötet havererade dock vidare. Tanten som tidigare snackade arslet av sig fortsatte, dock en aning hämmad. De andra beter sig som en hög med småglin på amfetamin. Jag sitter i mitten och förbannar den dag jag landade i just den gruppen. Dock: Är det kaos på ett möte är det min fasta åsikt att det är ordförandens fel. Så jag gör vad jag kan för att reda ut det hela. Jag försöker styra allt åt rätt håll, försöker få folk att prata en i taget och skriver dessutom protokoll. Jag klarade det helt enkelt inte. Det sket sig. Storartat.

Jag föraktar inte så sällan mina kollegor. Hela yrkesgruppen dessutom.