AnnajävlaBook
Jag är förvisso tillbaka i civiliserade trakter numera, men efterdyningarna av att ha spenderat tid med föräldrarna dröjer sig kvar. Det rör inte föräldrarna i sig, det var bara trevligt, utan TV-tittandet jag drabbades av. Som hyfsat väluppfostrad spenderade jag tid med mina föräldrar även framför TVn. Som stod inställd på högsta volym och Dobidoo. Brrr.
Programmet i sig är illa nog. Jag skulle aldrig stått ut en sekund om inte för min mors skull. Den här gången var det dock det värsta av program. En av gästerna var Anna Book.
Maken till människa att försörja sig på det förflutna finns väl inte. En jävla hitlåt (som för övrigt på alla sätt och vis är objektivt genomusel) och så har fanskapet mjölkat den i 30 år snart. Det borde vara någon form av rekord i att leva vidare som one-hit-wonder. Hon måste dessutom ha gjort grova pengar på att uppträda på företagskickoffs och annat dravel där cheferna inte vet vad de ska hitta på för "bus". Att hon sedan tycks spendera varenda krona på tjocka sminklager och mat gör inte saken bättre.
Att se henne på TV gjorde mig djupt bedrövad. Jag sätter pengar på att hon sjöng falskt mest hela tiden (är hon tondöv och försörjer sig som sångerska?!) och det faktum att hon inte kunde hålla käft under en enda sekund fick mig att vilja slå henne. Med en yxa (jag skulle naturligtvis aldrig göra det, men viljan fanns där).
För att späka mig själv lite extra klickade jag mig in på www.annabook.nu. Jag är ingen mästare på grammatik, men det där var en svensklärares mardröm. Särskrivningar, start av varje mening med "Sen gick vi..." och lila fjärilar överallt. Det var som ett litet fönster in i vår korpulenta väns psyke. Lila, glittergulligt, innehållslöst och skrämmande glättigt. Mig skrämde det utav bara fan. Blair Witch, Hannibal och Jason. Ni är ingen match mot tant Book.
Och varför tjatar riktigt tjocka människor hela tiden om hur mycket de tränar? Stå för att ni skiter i det, det gör jag. Det otäcka självljugeriet slipper jag helst.
Programmet i sig är illa nog. Jag skulle aldrig stått ut en sekund om inte för min mors skull. Den här gången var det dock det värsta av program. En av gästerna var Anna Book.
Maken till människa att försörja sig på det förflutna finns väl inte. En jävla hitlåt (som för övrigt på alla sätt och vis är objektivt genomusel) och så har fanskapet mjölkat den i 30 år snart. Det borde vara någon form av rekord i att leva vidare som one-hit-wonder. Hon måste dessutom ha gjort grova pengar på att uppträda på företagskickoffs och annat dravel där cheferna inte vet vad de ska hitta på för "bus". Att hon sedan tycks spendera varenda krona på tjocka sminklager och mat gör inte saken bättre.
Att se henne på TV gjorde mig djupt bedrövad. Jag sätter pengar på att hon sjöng falskt mest hela tiden (är hon tondöv och försörjer sig som sångerska?!) och det faktum att hon inte kunde hålla käft under en enda sekund fick mig att vilja slå henne. Med en yxa (jag skulle naturligtvis aldrig göra det, men viljan fanns där).
För att späka mig själv lite extra klickade jag mig in på www.annabook.nu. Jag är ingen mästare på grammatik, men det där var en svensklärares mardröm. Särskrivningar, start av varje mening med "Sen gick vi..." och lila fjärilar överallt. Det var som ett litet fönster in i vår korpulenta väns psyke. Lila, glittergulligt, innehållslöst och skrämmande glättigt. Mig skrämde det utav bara fan. Blair Witch, Hannibal och Jason. Ni är ingen match mot tant Book.
Och varför tjatar riktigt tjocka människor hela tiden om hur mycket de tränar? Stå för att ni skiter i det, det gör jag. Det otäcka självljugeriet slipper jag helst.
Kommentarer
Trackback
