Mäns rätt till PSA-prov.
Nyligen kommenterade jag en artikel på DN:s hemsida angående PSA-prov. Min far opererades den här veckan för prostatacancer och därmed anser jag att jag har något att säga i frågan.
Man menar alltså att PSA-prov inte är tillräckligt pålitliga för att användas i stor skala. Många riskerar "obehag" pga missvisande prov. Jag råkar från en förstahandskälla veta att det är sisådär kul att få en nål uppstucken i rumpan och in i prostata för att ta biopsier. Jag har också information om att det är värt det. Man kan nämligen få bli cancerfri.
Jag menar inte att man ska sluta forska på nya diagnosmetoder. Jag menar dock att man har rätt till det bästa som finns i dagsläget, även om det må vara trubbigt. Att man ibland missar cancer trots PSA-prov är förvisso ett problem, men det är inte få vars cancer man funnit med hjälp av detta. Bara i min fars bekantskapskrets (han är ju liksom i den åldern) så rör det sig om ett tiotal! Det går mig förbi hur man kan ha en så återhållsam hållning i denna fråga när så många är drabbade.
Även mammografin är i blåsväder. Man menar att pengarna det kostar kan göra bättre nytta på annat håll. Min fundering är lite kring hur mycket pengar man egentligen sparar? Hur många undersökningar kan man få till priset av ett räddat liv? Staten tappar inte pengar för lika långa sjukskrivningar, anhörigdagar och dessutom kommer en frisk person dra in skatt resten av sitt yrkesverksamma liv. Detsamma gäller för prostatafallet. Visst, det kostar, men man kan inte stirra sig blind på de direkta kostnaderna. En sådan uträkning skulle jag vilja se innan de uttalar sig.
Och det var bara det ekonomiska argumentet. De mänskliga värdena väljer jag att inte ta upp, eftersom de inte tycks räknas för dessa typer.
Man menar alltså att PSA-prov inte är tillräckligt pålitliga för att användas i stor skala. Många riskerar "obehag" pga missvisande prov. Jag råkar från en förstahandskälla veta att det är sisådär kul att få en nål uppstucken i rumpan och in i prostata för att ta biopsier. Jag har också information om att det är värt det. Man kan nämligen få bli cancerfri.
Jag menar inte att man ska sluta forska på nya diagnosmetoder. Jag menar dock att man har rätt till det bästa som finns i dagsläget, även om det må vara trubbigt. Att man ibland missar cancer trots PSA-prov är förvisso ett problem, men det är inte få vars cancer man funnit med hjälp av detta. Bara i min fars bekantskapskrets (han är ju liksom i den åldern) så rör det sig om ett tiotal! Det går mig förbi hur man kan ha en så återhållsam hållning i denna fråga när så många är drabbade.
Även mammografin är i blåsväder. Man menar att pengarna det kostar kan göra bättre nytta på annat håll. Min fundering är lite kring hur mycket pengar man egentligen sparar? Hur många undersökningar kan man få till priset av ett räddat liv? Staten tappar inte pengar för lika långa sjukskrivningar, anhörigdagar och dessutom kommer en frisk person dra in skatt resten av sitt yrkesverksamma liv. Detsamma gäller för prostatafallet. Visst, det kostar, men man kan inte stirra sig blind på de direkta kostnaderna. En sådan uträkning skulle jag vilja se innan de uttalar sig.
Och det var bara det ekonomiska argumentet. De mänskliga värdena väljer jag att inte ta upp, eftersom de inte tycks räknas för dessa typer.
Kommentarer
Trackback
