Argamannen

Att ta tjuren vid hornen är överskattat. Jag ser min överdrivna förmåga att göra just detta som min största brist. Det är långt över hälften av gångerna som det slår bakut och mina goda föresatser biter mig i rumpan. Jag jobbar därför aktivt med mig själv och mitt temperament för att undvika att genast och i affekt kasta mig in i diskussioner som jag vet att jag egentligen borde vinna. Jag har rätt, men det kommer så mycket surt efter att jag väljer att sitta tyst och ha fel. Sådant bygger dock upp frustration.

Till slut når man det tryck varvid säkerhetsventilen måste släppa ut lite av det. Problemet blir bara att när man ställt in ventilen på att klara en del övertryck så blir säkerhetspysen i allmänhet ganska våldsam. Ergo: Jag exploderar och skäller ut någon stackare vars brott inte står i proportion till det straff jag utmäter. Detta jobbar jag också med. Har dessutom lyckats ganska bra på senare år. Jag framstår som en mer harmonisk människa (dock inte harmonisk, det finns en skillnad), men kokar utan bara fan på insidan. Sådant bygger upp mer frustration.

I måndags var det dags att lätta lite på trycket. Allt krångel som varit på jobbet efter semestern med icke fungerande nätverk, skrivar, datorer och mail fick det att rinna över. Jag ser rött och marcherar in till chefen och pratar. En ganska lång stund, och jag pratar ganska högt. Chefen ser lätt förvånad ut, men lyssnar, hummar och skickar med mig några floskler ut i fikarummet. Jag är mer förbannad än tidigare och inser mig slagen. Jag kan skälla hur mycket som helst, men inget kommer att ändras. Han har vunnit. Så segrar man över medarbetarna. Humma med, och gör ingenting. I det tysta är jag imponerad.

Dock: Jag har fel. Jag har tydligen en bra chef. Idag (blott tre dagar efter mitt psykbryt) börjar ryktet gå. Chefen har aktivt börja söka efter ett nytt mailsystem och detta kommer antagligen att anammas inom kort. IT-killarna springer omkring som om han tänt en brasa under röven på dem (vilken han antagligen har) och donar. The big kahuna är lika förbannad som jag.

Att tända till ibland kan alltså i undantagsfall löna sig. Jag hoppas utav bara fan att detta inte ligger mig i fatet senare, vilket det mycket väl skulle kunna göra. Men om mitt lilla utbrott kan få saker och ting att fungera så kommer det att vara värt det. Jag slipper nämligen byta arbetsplats, och med tanke på vad AMS hade att erbjuda så får man lov att vara tacksam för det lilla.

Och första tillfälle jag får, så tänker jag bjuda storbossen på så mycket öl jag kan. Hatten av.