Argamannen

Att ständigt utsättas för två olika språk har sina sidor. Som svensk förväntas man, åtminstone i mina kretsar, att hjälpligt kunna prata engelska och med tanke på att vi slipper dubbning av utomsvensk TV så snappar man upp ett och annat. Bland annat har jag märkt att i vissa avseenden är det svenska språket fattigt.

Det finns naturligtvis mängder av författare/språknissar som behärskar språket ytterst väl och som kommer att protestera nu, men man kommer inte ifrån att engelskan (eller möjligtvis dess användare) är betydligt mer fantasirik. Det är förvisso möjligt att detta beror på att anglosaxer är fyndigt roliga medans våra fattiga försök (ja, jag pratar om er göteborgare) bara blir plumpa eller tråkiga och inte alls är språkets fel i sig.

Mitt favoritexempel minns jag inte riktigt när jag snappade upp. Möjligen var det en amerikansk bekant, som är en ordvrängare av rang, som kläckte det i min närvaro senast. Det rör sig om människor vars huvudsysselsättning inte är att tänka utan snarare att finnas till. Människor som alltid går klädda i mysbyxor och som ständigt tycks befinna sig i det tillstånd vi andra ytterst sällan hamnar i, förutom när vi är oerhört trötta och åker buss eller tåg. De ständigt utzoomade.

Uttrycket det rör sig om är "Mouthbreathers".

Jag tycker det är briljant. Utan att beskrivas med mer än ett ord vet jag direkt vem det handlar om. Alla vet vem det var i högstadieklassen. Alla vet exakt vad som krävs för att få epitetet. Och kom inte och säg att det finns motsvarande uttryck på svenska. "Dumhuvud" är inte briljant, och när jag tänker efter inte heller samma sak.

Nu hoppas jag innerligt att jag gett samtliga läsare en hang up (nej, det fanns inget bra uttryck på svenska, här heller!) och att ni tänker noga på hur ni andas resten av dagen.

Jag kan ha varit extra elak mot er med pollenallergi och täppta näsor.



*Edit: Kan inte låta bli att lägga till en länk jag just hittade. Wiktionarys förklaring.