Om religion.
Människan är uppenbarligen en varelse som aldrig är tillfredställd. Oavsett hur bra man har det, finns alltid något bättre att sträva mot, gärna någon rimligen ouppnåbart. Må vara världsliga eller andliga ting, sträva ska hon, människan. Jag inbillar mig att detta är en del av mänsklighetens triumf, det är förmågan att sträva vidare som ligger bakom människans dominans på jorden och de tekniska framsteg vi varje dag använder oss av.
Ett tydligt exempel på detta är religiositet. Att så många genom tiderna gått på dessa uppenbara bluffar är ett tecken på en strävan efter något bättre. Någon driven - alternativt sinnessjuk - skojare går loss om att han är profet/den store gudens son/betydligt mer upplyst än din andra granne och folk börjar lyssna. Problem dyker dock först upp på riktigt då för många börjar lyssna. När folk sprider skiten till andra och det blir en folkrörelse som bekräftar varandra enbart genom att ha samma tro. Där människor som tycker annorlunda inte räknas.
Det är lätt att slå in öppna dörrar. Ovanstående ses för många (tänkande människor) som en självklarhet. De stackarna jag vill argumentera för är dock de som aldrig fått chansen att själva reflektera. Det krävs en speciell typ av människa som kan slå sig loss från de vetertagna dogmerna, som vågar tycka annorlunda än alla andra. Det finns ett antal sådana människor genom historien och många av dem är välkända; Bruno, Copernicus, Galileo och Einstien om man ska nämna några exempel på vetenskapsmän; Luther om man ska nämna en gudsman.
Poängen är att detta inte sker varje dag. I sekter, svenska kyrkan, koranskolor har man ofta inte en chans att stå emot. Något av det värsta en människa kan uppleva är utanförskap och det drabbar en omedelbart om man inte följer de av auktoriteten uppsatta reglerna. Det finns mängder av människor som borde ta steget mot strömmen men som inte gör det av flera skäl. De som gör det blir inte alltid kända (som ovanstående), men jag tror att de gör världen till en bättre plats. Att alla individer tänker själva måste vara målet.
Och det är något som hotar religionerna mer än något annat.
Ett tydligt exempel på detta är religiositet. Att så många genom tiderna gått på dessa uppenbara bluffar är ett tecken på en strävan efter något bättre. Någon driven - alternativt sinnessjuk - skojare går loss om att han är profet/den store gudens son/betydligt mer upplyst än din andra granne och folk börjar lyssna. Problem dyker dock först upp på riktigt då för många börjar lyssna. När folk sprider skiten till andra och det blir en folkrörelse som bekräftar varandra enbart genom att ha samma tro. Där människor som tycker annorlunda inte räknas.
Det är lätt att slå in öppna dörrar. Ovanstående ses för många (tänkande människor) som en självklarhet. De stackarna jag vill argumentera för är dock de som aldrig fått chansen att själva reflektera. Det krävs en speciell typ av människa som kan slå sig loss från de vetertagna dogmerna, som vågar tycka annorlunda än alla andra. Det finns ett antal sådana människor genom historien och många av dem är välkända; Bruno, Copernicus, Galileo och Einstien om man ska nämna några exempel på vetenskapsmän; Luther om man ska nämna en gudsman.
Poängen är att detta inte sker varje dag. I sekter, svenska kyrkan, koranskolor har man ofta inte en chans att stå emot. Något av det värsta en människa kan uppleva är utanförskap och det drabbar en omedelbart om man inte följer de av auktoriteten uppsatta reglerna. Det finns mängder av människor som borde ta steget mot strömmen men som inte gör det av flera skäl. De som gör det blir inte alltid kända (som ovanstående), men jag tror att de gör världen till en bättre plats. Att alla individer tänker själva måste vara målet.
Och det är något som hotar religionerna mer än något annat.
Kommentarer
Trackback
