Argamannen

Så detta är mitt hundrade inlägg i den här bloggen. Det får det jämna talet till ära också lov att bli min svanesång. För er som inte känner till begreppet Svanesång så lyder wikipedias artikel som följer:

"Svanesång refererar till en mycket gammal föreställning om att knölsvanen (Cygnus olor) är helt stum under hela sitt liv, men att den är kapabel till att sjunga endast en oerhört vacker och hjärtskärande sång precis innan den dör."

Tydligen är sanningen den att knölsvanen inte alls är stum. Den sjunger däremot inte, den snarare väser och grymtar. Den sjunger inte heller när den dör. Jag kan inte tänka mig en mer passande titel på detta inlägg.

Det har förvisso varit trevligt och ibland nödvändigt att skriva av sig i den här bloggen, men nu stundar viktigare ting. Barnet är nära leverans, och jag har andra, hemliga, projekt på gång. Som ett sista litet fjäsk för er få som orkat följa mitt gnäll här har jag dock ansträngt mig en aning. Jag har roat mig med att som avslutande aktivitet läsa igenom en del gamla inlägg och valt ut några favoriter. De hittar ni nedan. Och förresten, innan jag glömmer det, tack för att ni kikade in ibland.

Innovationer på toaletten
Morsan med buken
Att skolka från det goda livet
Konsten att nästan döda en medmänniska
Pappa Mathz


Och därmed, mina damer och herrar, är det hela över.

Det är dags att stänga den här rubriken, som så mycket annat.

Jag satt nyss i soffan med min kära hustru och vad som hände nyss får vara ett talande exempel för min poäng. Hon plockar upp vårt profylaxhäfte och läser lite ur det och pratar kring det, och jag lyssnar men leker lite med datorn under tiden. Vi hade tidigare kommit överens om att börja öva på profylaxandet idag. Som den idiot jag är så registrerar jag inte att det är hennes försök att börja med profylaxen. Nu kan man tycka att hon kunde varit tydligare när hon märkte att jag inte fattade. Å andra sidan hade jag kunnat vara bara lite lyhörd.

Att jag dessutom är en grinig jävel, dum, trög och klart ovacker är bara bonus. Jag är inte ett kap för någon, och vad hon ser i mig är för mig ett mysterium. Jag är hyfsad på mitt jobb, men föraktar mina arbetskamrater och är rimligen inte särskilt omtyckt där.

Det finns få människor som jag föraktar så mycket som mig själv. Jag gör vad jag kan för att förändra mig själv till en bättre och vettigare människa, men det går sisådär. Det är lätt att må lite bättre genom att peka ut andras fel. Det är svårare att tycka om sig själv.

Där har ni det. Jag vill inte vara som mig själv.

Jag är utsedd till ordförande i ett litet utskott på jobbet. Det innebär inte mer än att jag är sammankallande och får några små uppdrag uppifrån ibland. Det är inget som är hugget i sten utan ibland vandrar detta ordförandeskap vidare.

Mitt problem är att folk så snart vi samlas i denna konstellation beter sig som småbarn. Det är helkört att få till någon form av mötesordning och folk är rent dumma i huvudet. Idag blev jag avbruten av samma tanthelvete fyra gånger på raken. Tillslut ställde jag mig upp och meddelade att jag tänkte lämna mötet med tanke på att jag ändå aldrig fick tala till punkt. Jag kunde riktigt se hur mötet delades upp i två delar. De som undrade vad i helvete jag höll på med och de som i tyst beundran var stenhårt på min sida. De som var lika förbannade som jag.

Mötet havererade dock vidare. Tanten som tidigare snackade arslet av sig fortsatte, dock en aning hämmad. De andra beter sig som en hög med småglin på amfetamin. Jag sitter i mitten och förbannar den dag jag landade i just den gruppen. Dock: Är det kaos på ett möte är det min fasta åsikt att det är ordförandens fel. Så jag gör vad jag kan för att reda ut det hela. Jag försöker styra allt åt rätt håll, försöker få folk att prata en i taget och skriver dessutom protokoll. Jag klarade det helt enkelt inte. Det sket sig. Storartat.

Jag föraktar inte så sällan mina kollegor. Hela yrkesgruppen dessutom.

Det finns trots min förkärlek för att hacka på folk människor som jag trots allt vill vara lite som. Människor man skulle kunna kalla mina idoler, i en ganska pubertal mening. En av dessa människor är Leif G W Persson.

Det finns nog inte en endaste person i svedala som på ett så naturligt sätt kan totaldräpa en annan verbalt som Leif. Gudarna ska veta att han övat. Det är inte sällan den mannen går till attack och inte lämnar en enda av barbarerna levande. En verbal enmansarmé som kör över allt och alla. Dessutom finns det inte i hans begreppsvärld att han kan ha fel.

Jag vill naturligtvis inte vara exakt som G W. Han är en dryg, fet jävel som antagligen inte har alltför många vänner och hans personliga hygien ser ut att kunna ifrågasättas i vissa lägen. Däremot har han en del egenskaper som jag skulle vilja besitta till en större utsträckning. Jag skulle behöva vara lite mer säker på mig själv, att ibland kunna vara så där tvärsäker verkar vara ganska så befriande. Jag skulle vilja ha möjligheten att bli sådär boksmart, men har knappast minne nog till det. Jag skulle dessutom kunna ge delar av min kropp för att kunna levera lika dräpande kommentarer med lika kort betänketid.

Se G W lustslakta en av kandidaterna till Sveriges näst mest självgoda människa här. Mest självgod finns det liksom ingen konkurrens om.

Jag läser en kurs i vetenskapsteori på universitetet. Detta för att inte bli knäpp av en vardag där jag sällan behöver lära mig något nytt eller ens tänka. Än så länge har jag haft energin till det, och det har varit ett trevligt avbrott från vardagslunken. Kursen är på distans så det är inga föreläsningar, utan istället ett gäng powerpoints och en inlämningsuppgift per vecka.

Att läsa en sådan grundkurs är något lite annorlunda än det var att plugga matte en gång i tiden. Tanken är att kursen ska vara på halvfart (dvs 2,5 dagars heltidsjobb i veckan). Jag lägger inte ens 2,5 h i veckan.

På sistone har det varit lite körigt på jobbet och kvällarna har gått åt till att renovera i tvättstugan. Ergo: kursen har fått minimalt med tid. Hittills har jag klarat mig på att läsa litteraturen och skriva en inlämningsuppgift á 2 sidor text på runt en och en halv timme. Slarvigt skrivet, inte särskilt genomtänkt och inga resonemang på någon högre nivå. På matematikum hade de ätit mig levande. Jag hade inte fått en endaste poäng.

På filosofen får jag i allmänhet högsta betyg med kommentarer som "Mycket bra".

Herr Björklund - som klagar så därborta - kanske herrn borde börja kika lite på vilka krav som ställs även på högskolorna/universiteten? Om man klarar sig undan så pass väl på detta sätt, kanske det inte enbart är gymnasieskolan det är fel på?

Fast det är det nog - också.

Nope. Jag har inte övergett bloggen. Inte ännu i alla fall och inte heller har den bytt namn till förslaget nedan. Däremot roar jag mig nästanpå oavbrutet i tvättstugan. Nog om detta dock.

Istället kan jag meddela att jag är gift med argakvinnan.se just nu. Gravidhormoner gör konstiga saker med kroppen. Ilskesint utav bara tusan och igår fick jag mig en skopa för att jag inte gjort nog trots 8 timmar på jobbet och 5 timmar till i tvättstugan, målandes. Nåväl. Bara fem veckor kvar innan mina bekymmer blir så mycket större än så.

Ett skrikpaket som inte kommer att tystna förrän någon gång om 15 år och då förblir det tyst i minst 3 år innan det behagar svara på tilltal igen. Vad utsätter man sig för? Någonstans måste det vara värt det - det hävdar ju alla föräldrar - men jag hoppas innerligt att det är sant. Jag är såklart i spänd förväntan inför föräldragrejen, men jag är också nervös. Vad har man att vänta sig?

Jag kan inte direkt säga att jag är förberedd mentalt. Förväntansfull, ja. Skräckslagen, än mer så. Jag antar att jag får ta det som det kommer.

Famous last words.

Min hustru är på lek och skoj med jobbet så jag är ensam hemma. Jag roar mig på det manligaste av alla sätt som finns att vara manligt på. Jag bilar bort en gigantisk betongklump från källargolvet. 800W bilningsmaskin som väger mer än jag vill tänka på och stenhård betong från 1947. På den tiden visste de vad de gjorde när de blandade kalk och vatten. Fy helvete så hårt det är.

Där står jag med svetten sprutandes lätt framåtböjd (som ett uppochnedvänt U för att vara ärlig) och tokbilar. Dammet ligger tätt som dimman i Lützen och mina muskler spelar under min t-shirt. Fast med tanke på att jag är byggd som Karl-Bertin Jonsson så kanske det är att ta i. Snarare är jag den tunna spetan som studsar runt bakom bilningsmaskinen medan den bilar lite där den vill.

Bort kommer betonghelvetet i vilket fall. Nu återstår frågan om vart jag ska göra av alla betongbitar. Hur transporterar man det ens?

Nya namnet på bloggen? www.manligamannen.blogg.se. Ger mig dock fan på att det är upptaget.

Att vara en föredetting är förstås ingen merit. Alla vill vara på sitt livs topp livet igenom, men till slut är det dags att acceptera fakta och sluta göra bort sig. Om man ständigt försöker återbestiga den topp man en gång befann sig på gräver man sig bara djupare ned i den dal man befinner sig.

Någon som borde ta åt sig av ovanstående är Gene Simmons, den gamle hårdsminkade fladdermusen i "rock"bandet Kiss. Han tror sig fortfarande vara 25 och sminkar sig precis som förr. Möjligen går det åt en aning mer vitfärg med tanke på att det ska fylla upp gubbrynkorna också. Han och halva bandet från förr (en kille till alltså) kuskar åter världen runt med en ny skiva i bagaget. Jag har tack och lov inte hört styggelsen (det var ju inte direkt bra förr heller) men själva konceptet är patetiskt nog. Überkapitalist har han alltid varit men tydligen än mer så nu.

Som om detta inte var nog handlar var och varannan intervju om antalet fruntimmer karln lägrat. Tydligen har han passerat 1000 och skryter glatt om det. Att han inte kommit över två om året de senaste 25 åren glömmer han taktiskt nog. Patetisk är bara förnamnet.




Gene. Lägg gärna märke till tygspikarna (som hans mamma antagligen sytt).

Det finns kreativa yrken genom vilka man skapar något. Antingen till gagn för sig själv eller andra. Konstnärer, programerare, designers eller reklammänniskor räknar jag exempelvis hit. Det finns yrken genom vilka man ger. Lärare, vårdpersonal och präster får representera dessa. Det finns serviceyrken. Dessa känner ni alla till.

Och så finns det tärande yrken. Yrken vilka enbart är till förtret för andra. Yrken genom vilka man livnär sig likt en parasit på andra. Yrken som nästan alla andra hatar utövarna av. Lurendrejarna med Tele2-abonemang. Kriminella. Parkeringsvakter. Är man lycklig och stolt innehavare av ett sådant yrke borde man i det närmsta tvångssteriliseras. Man borde kölhalas varje gång man gömmer sig bakom ett "Jag gör ju bara mitt jobb". Man borde få löpa gatlopp varje gång man blir glad av att kunna göra sig en hacka på någon annans olycka. Världen skulle vara bättre utan er!

Ja, jag har fått en P-bot idag. Dessutom en P-bot som förefaller mig vara helt klart felaktig. Idiot till P-vakt! Nu måste jag lägga massa tid på att få den makulerad. Jag ska tamigfan skicka en faktura på min tid om de drar tillbaka den. 350 spänn i timmen ska jag ha. Plus moms.

Om de inte betalar ska jag skicka Baltic Inkasso på dem. Medarbetare Kolja, do my evil deed!

Vi har nu spenderat en drygt halvår i vårt ruckel till husfynd. I husfyndet finns en braskamin, i vilken det eldas så snart vi börjar frysa. Eftersom det blåser rakt igenom väggarna på ett sådant här gammalt hus, blir det ganska så ofta. Så snart oktober kom och temperaturen störtdök så börjades det. Jag eldar. Jag eldar lite till. Det blir varmt och skönt, man har det mysigt och jag eldar vidare. När det är dags att gå och lägga sig eldar jag på extra, så att värmen skall räcka en bit in på natten.

Manisk är bara förnamnet. Det måste vara något primalt som väcks till liv inom mig. Ett basalt behov som gått otillfredsställt i några generationer nu och som äntligen får sitt utlopp. Jag blir lyckligt av att elda i min fina kamin och titta in på lågorna. Jag blir varm i själen, även om jag misstänker att det bara är strålningsvärmen.

Killinggänget gjorde en sketch om fenomenet för många år sedan. Jag är inte långt därifrån.

Nu får ni ursäkta. Jag måste gå och lägga på lite ved.

Jag ska undvika att göra det självklara och orera loss om norrmännens oförmåga att dela ut sitt Nobelpris till vettiga pristagare. Kanske kan jag inte hålla mig mer än några dagar men för tillfället tänker jag hålla tand för tunga.

Jag har annat att irritera mig på. Jag har varit på bio.

Jag ska fanimej sluta att gå till biografen för att se film. Den förbannade ohyfs som ständigt visas i biosalongerna får mig att krevera varje gång jag varit där. Därefter håller jag mig borta i ett halvår tills dess att jag förträngt hur illa det var förra gången och så går jag dit igen. Och får psykbryt.

Igår satt en kortklippt kulturhagga brevid mig och rapade vitlök hela tiden. Om man lyckats passera såpass många födelsedagar att man slutat menstruera borde man också snappat upp att vitlöksrapar inte är jättetrevliga för omgivningen. Jag höll allvarligt på att kräkas ett par gånger. De gånger jag småhulkade siktade jag snabbt in mig på hennes knä och hoppades lite halvt om halvt att jag faktiskt skulle slå till med en kinabufféspya. Det hade i alla lägen varit värt det.

I vanliga fall är det dock mobiler, godisprassel, högljudda "viskningar" och tuggande på popcorn med öppen mun som får igång mig. Nu är det väl något man får räkna med när man går på bio, tänker ni, men det borde man inte behöva göra! Om folk bara klarade av att uppföra sig någorlunda skulle man inte behöva fundera över om det inte är bättre att vänta på DVD-utgåvan. Att tugga popcorn med öppen mun är inte normalt. Då är man dum i huvudet och förtjänar en smäll, en läsk i knäet och popcornförbud under resten av livet.

Dessutom såg vi en usel och tråkig film. Det kan man kanske inte hänga upp sig på, men det är imponerade att SF inte lyckas få skärpa på texten på en franskspråkig film. Det gör det lite klurigare att hänga med för oss som inte pratar franska.

Herregud. Nu är det dags att börja knacka norrmän.

Kasta om bokstäverna ovan och ni får vad många uppsalabor tycker om Uppsala Konsert & Kongress. UKK är alltså kommunens nya skrytbygge. I lärostaden är lärartätheten lägst i landet, landstinget går på knäna och politikerna prioriterar alltså ett finkulturellt bygge som på så många sätt är ett misslyckande. För det första skulle det bära sig själv. Hittills har man skjutit till sisådär 20 miljoner om året. Det går inte ihop. Låt oss analysera.

Vad krävs för att ett sådant bygge skall gå ihop? Intäkterna skall rimligen vara större än utgifterna.
Utgifter: Hyra, gager, personalkostnader. Typ.
Intäkter: Entréavgifter och hyra från kongresser.

Om nu utgifterna överstiger intäkterna bör man alltså se till att öka intäkterna vilket rimligen uppnås genom att folk faktiskt besöker skrytklossen och betalar entréavgifter. Lösning: Vi bokar in artister som säljer bra och drar fulla hus (därmed inte sagt att vi enbart skall ha Stefan & Krister).

Låt oss nu ta en liten titt på hur UKK själva tänkt uppnå ovanstående. Här finns konsertprogrammet. Lysande, eller hur? Brus (lokala förmågor), Bulgarian Voices, Nytolkad Karlfeldt, Champions of Rock och en liten trevlig workshop med Kee Marcello. För er som inte känner till Kee så hade han sin storhetstid på 80-talet med Europe. Det där drar garanterat rejält med folk.

Det mest publikfriande, och inte så finkulturella, de klarat av att gräva fram är en konsert med John Williams. Jag ser framför mig hur ansvarig bokare nästan får sparken när Williams dirigerar ledmotiven till Indiana Jones och Star Wars. Det är garanterat inte vad man ser med blida ögon på. Det är inte fiiiint nog.

Jag säger inte att man ska bli tokfolkliga, men efter att ha kollat igenom en hel del av programmet så har jag inte hittat en enda konsert jag själv skulle betala för att gå på. Jag är inte själv helt okritisk i mitt konsertgående så något borde väl det säga. Man har enbart lyckats locka lokala förmågor och mer eller mindre skit.

Jävligt konstigt att ni går back. Elitistiska puckon.

Föregående inlägg är, som ni säkert gissat, skrivet under viss berusning. Jag står för vad jag skrivit, men inser också att jag kanske inte skulle ha varit så öppenhjärtlig i vanliga fall. Inlägget får vara kvar som ett monument över hur alkoholen kan lossa vårt tunga eller, i detta fall, fingrar.

Jag är gräsänkling i helgen, eftersom min tjockis hälsar på sina föräldrar. Lördagen till ära har en av mina gamla tjejvänner blivit dumpad, vilket för mig är en gåta. Hon är snygg, trevlig och har till och med stora bröst. Det gör mig rätt så förbannad att livet är så pass orättvist.

Nåväl. Till saken hör att min kompis kom över för att hjälpa till med en flaska vin och prata om livets orättvisor och väsentligheter. Ännu mer till saken hör att vi en gång i tiden har legat med varandra. Det var en snabb fling och det gick över tämligen snabbt. Detta har dock fått intressanta konsekvenser. Det innebär att jag är klart mer benägen att vara helt ärlig med henne eftersom allt sådant är avklarat. Jag skulla aldrig kunna tänka mig att ligga med någon annan än min fru nu, men att vi en gång i tiden gjort the squeaky squeaky gör att det blir en helt annan stämning.

Till exempel funderade hon över om killar bedömer alla tjejer de träffar enligt skalan "vill eller vill inte ligga med". I vanliga fall hade jag kanske varit svävande, men nu kunde jag svara att: "Ja, så är det nog, åtminstone lite grand". Jag kunde vara ärlig. Om jag inte hade legat med henne så hade ett sådant svar kunnat få två tolkingar: 1) Han har bedömt mig och vill ligga med mig (vilket är illa), 2) Han har bedömt mig och vill inte ligga med mig (vilket är värre). Eftersom vi redan klarat av det där, så kan vi alltså prata fritt.

Det är befriande och får en att fundera över varför människor hänger upp så förbannat mycket på sådana saker som sex. Vad är den stora grejen? Något inbyggt är det säkerligen också, men har vi inte tagit det till en helt ny nivå?

En trevlig kväll med en del vin och öl hade vi i alla fall. Jag insåg också att jag saknar att jag inte umgås med henne mer. Det är en insikt som är så god som någon.